Förälskelser och demoner

Jag har blivit väckt igen.
För även om jag en lång tid varit svältfödd och gått och småflirtat med små radiodängor som ändå sakta kommer att glida bort i tomma intet så har ju ändå alltid den stora kärleken funnits där under och stått och småputtrat.
Flirtar är skvalmusik som man kan studsa och vara glad till, tills den stora förälskelsen kommer och väcker en och slår en på käften.
Det har hänt nu.

Undantaget var väl när TGR LOU släppte sitt senaste alster och jag blev brutalt väckt ur min dvala.
Sen gled jag iväg igen.
Tills nu.
Placebo släpper sin skiva "Battle for the sun" den 8:e Juni och det är precis vad jag behöver nu.
Jag vet redan att den kommer att högerkroka mig in i verkligheten igen.
Letar redan efter livedatum där det finns möjlighet att jag skulle kunna befinna mig.
Funderar på Norge i Juli...
Nu finns det självklart fler exempel än dessa.
Ett av dom återupptäckte jag imorse och satte nästan morgonkaffet i halsen.
Förut i tiden då jag jobbade åt ett internationellt jeansmärke så sponsrade dom en ung och lovande flicka vid namn Pauline Kamusewu som gjorde retrosoul med en modern touch.
Ungefär som det Duffy och de andra tjejerna gör nu fast bättre.
Hon släppte en singel och ett album och sen blev det relativt tyst.
Idag upptäckte jag då det nya albumet "Never said I was an angel" som fullkommligen sopar Duffy & co av banan.
Och hon är just en sån som inte gör en besviken.
En man kan lita på.
En förälskelse.

En annan är Franke.
En slyngelgrupp från Götet som många gånger retat mina trumhinnor med debuten.
Dom har även dom snickrat ihop ett nytt album som tänder alla mina cylindrar vid namn "Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster".

Ännu en är ett underbarn är Patrick Wolf.
Hans nya "The Bachelor" är svårlyssnad men hans grejer har alltid tilltalat mig.
Här kan ni lyssna på den tidigare skivan "The magic position" från 2006, fastän jag mycket hellre skulle dirigera er vidare till debuten "Lycantrophy" eller just den nya dunderknockouten...

Så i sommar ägs mina öron av Placebo, Pauline, Franke och Patrick Wolf.
Kanske händer det att jag lånar ut min själ till ett par stycken till, men kommer nog att vara fullt upptagen med detta för att hinna med en radioskvalsflirt vid sidan om.

Sist har vi även "The one that got away"
Kära gamla Fireside lyckades tillslut smita iväg till olika skivproducentsjobb och spretiga solokarriärer, men jag tar ibland fram de gamla skivorna och längtar tillbaka.
Andra utmärkta exempel är Breach, Refused och självklart Manic Street Preachers som tappade livsgnistan efter Richie's bortfall...
Dessa är precis såna som man kan titta tillbaka på med ett leende...

...

Dagens "blonde-moment" var nog när jag lite avundsjukt önskade att min chef skulle få regn och minusgrader i Riksgränsen under deras minisemester.
Hon kontrade snabbt med att regn plus minusgrader blir snö.
Fan också.