Kan inte sluta lyssna. Så sjukligt bra. Klas Åhlund har producerat och jag börjar bli övertygad om att killen kan sin grej.
I Blame Coco (Coco Summer) är dotter till den smått legendariska Sting och spelade under WayOutWest. Hon är orsaken till att jag köpte biljett och spenderade många timmar på att åka från Luleå till Göteborg. Hon är orsaken till att jag hade ångest hela lördagen över huruvida vi skulle komma in eller inte och hon är även orsaken till att jag inte hade en tanke på att stanna och se La Roux eller Chemical Brothers. Hon gjorde mig inte besviken. Det enda som fattades var att Robyn skulle kommit ut och kört med henne på "Caesar", men tur är väl att så inte var fallet för då hade nog klubbhelvetet exploderat. Så här var det i alla fall (och ja, jag har en Iphone 3G - därav den superba kvalitéen på bilderna)
Hittade. Snodde. Copyright: Jag (svårare än så är det inte på internet)
Dagens händelse: Lyckan när jag gissade rätt på vilken dag Piraterna skulle vara på TV. Dagens förtäring: Mästerkockens Chicken Tikka Masala á la Svensson. Dagens låt: I Blame Coco - Quicker Dagens planer: Dagen är över och kvällen lider mot sitt slut så varför lura sig själv. Roligare än så här blir det inte. Dagens saknad: Way Out West-helgen och dess medmänniskor. Dagens dummaste: Min härma-dialekter-utan-att-tänka-mig-för drift som kickar in när jag vill det som minst. Dagens roligaste: Mario Kart utan tvekan. Dagens favorit: Boris, myskissen. Dagens köp: Willys, där du typ får pengar när du handlar mat. Dagens TV: Piraterna på Nian. Dagens humör: Nöjd. Dagens ord: Awesome!
Jag är riktigt orolig för vår Nominfamilj. Vi håller på att självdö. En spräcker trumhinnan. En annan får en blodpropp, som tack o lov löste upp sig själv, men skakade till oss riktigt ordentligt och som gjorde att han fick spendera några dagar på sjukhuset. En tredje får spö av en 3-åring och åker på hjärnskakning och får inom 24 timmar åka samma huvudröntgenmaskin som ovan nämnda. Nu är jag livrädd för att gå ut, och hotbilden visar på att någonting kommer att hända med mina ben. Det har spåtanten Pikku sagt.
För att göra mitt liv som eremit lite mer bekvämt så spontanshoppade jag Mario Kart till mitt Wii. Jag avfärdar det höga priset med att det kan ses som körlektioner till mitt (inte så stundande) körkort. Och jag är en naturbegåvning. Jag är, som man säger på utrikiska, fuckin' awesome. Jag kommer etta i alla race, så jag gissar att det bara är en tidsfråga innan jag susar fram på vägarna. Men jag har problem med att hitta hur man skjuter sköldpaddsskal med Volvon...
Hauwa. Alla som vet hur mycket ångest man har när man ska gå tillbaka till jobbet efter semestern kan luta sig tillbaka och gotta sig i att jag gjort det två ggr. Jag har nämligen tagit ut en extra vecka nyss och åkt på Way Out West. Jag ska inte rabbla på om hur underbart det var (sjukt underbart) och hur mycket bra band jag såg (sjukt många) eller hur många dagar i sträck jag torterade min kropp med alkohol (5) och som i sin tur kommer att tacka mig med leversjukdomar och influensa. Nä jag ska inte gnugga in det. Däremot så kan jag berätta att när man kommer hem och går till jobbet dagen därpå är man trött, fattig och det känns p-r-e-c-i-s som den där första dagen efter semestern. Man har även rolighetsabstinens och börjar genast planera in nästa festival (popaganda?) När man sedan går och handlar lunch efter två svettiga timmar på jobbet och MEDGES EJ lyser framför en i kortläsaren så slår man genast bort alla tankar på fler festivaler, går hem, släcker alla lampor och sitter i ett hörn och gnager på förlängningssladdar i hopp om att elchocken ska ta en till högre höjder, eller kanske ge lite mättnadskänslor. Jag sjönk t.o.m. så lågt att jag tog den där pengaskålen som man har för mynt hemma, traskade iväg till insättningsautomaten och rasslade in rubbet, bara för att det skulle kännas lite bättre.
Som grädde på moset så upptäckte jag även, när jag kom hem idag, att min telefon ligger kvar på jobbet. Så nu testar jag en kväll utan mobil och ser hela tiden framför mig att folk försöker ringa viktiga samtal till mig och att den ligger där och vibrerar i köket i personalrummet. MEN nu ska jag berätta för alla tvivlare hur man gör för att bota även denna ångest. Man plockar helt sonika upp sin Ipod (Asså, vaffö ska'ru ha bååde en Ajpåd OCH en Ajfåune? De e ju skiiiitonödigt...) kopplar in den i datorn och *vips* så kan jag ladda ner min ljussabel för andra gången och springa runt och rädda Tellus från mörka hot återigen. För det är väl ändå det som är det vitala användningsområdet när man har en Äpple-lur? Det var då det vitala i Götet iaf. I Gbg är du i-n-g-e-n-t-i-n-g utan en ljussabel i telefonen.
Så idag städar jag istället. Lite som att straffa mig för min tankspriddhet. Men även städdagar kan visa sig ha ljusglimtar. Mitt under min maratondammsugning så ramlade jag över min påse som jag packat ner Wii i för att frakta från stugan och till stan, så nu är det Mario och jag igen. Nu måste jag genast testa alla häftiga internet-funktioner i den lilla lådan. Städningen? Den kan vänta. Jag är ju ändå nästan klar och måste väl lämna lite till sambon så att det blir jämlikt, eller?
