Jag faller så lätt...

Man bli aldrig immun mot popmelodier.

Sitter och toknöter lilla söta pop-pärlan Agnes nya album.
Herregud så tantig jag är, men det går inte att värja sig,
Bara att kapitulera och erkänna sig besegrad än en gång av bubblande synthmelodier ovanpå ett diskodunk flätat samman av en kommersiell stabil röst.
Kommer på mig själv hur jag bara vill skaka loss här hemma och slänga med armarna lite.
Blir även lite fundersam över hur svårt det kan vara att skapa sånt här själv och tjäna lite pengar samtidigt?
Låtskrivandet vet jag att jag fixar, men att man ska vara så kass på tekniken bara...
Har varken tålamodet eller hjärnan för att lära mig det där.
Inbillar mig att allt blir lite lättare om jag får tag på en Mac att göra sånt där på...
Eller en kompanjon som fattar det där och inte viker för lite "sälja-sin-själ-pop"

Fortsätter att nörda tilldess...

Plätt VS Pannkaka

okej.
en gång för alla.
jag var på ICA Kvantum i förrgår.
vandrade förbi en kyldisk där jag hittar följande:
små små runda plättar - av ICA kallat "Plättar"
större runda pannkakor - av ICA kallat "Pannkakor"
Skulle Dottern vilja vara vänlig att förklara detta?
Vi kan ta en tripp ner till Kvantum när du kommer sen om du vill?

MVH
Kungen

Löjlig, verkligen.

Blev lite orolig när man läser detta om Per Gessle's nya singel:

"Låten bottnar i ett beat som känns som Blondie på discosuget humör. Över det spritsas stadiga strimmor av synthljud från 1982 och precis allt fokus ligger på refrängen,..."

Åh, nej... Då ska man behöva börja digga Gessle också för det där lät ju som ett perfekt repect på såna där låtar som jag faller pladask för.
Vilken tur att den mannen fortfarande är helt talanglös och inte på nåt sätt kan skriva fängslande låtar längre.
Jag pustar ut och återvänder till att försöka lugna ner mig...

Dagens outfit

Idag bestämmer jag mig för att vantar är inne.
Sjukt inne faktiskt.
Så inne att dom ska användas ute.
Eftersom det är så kallt just där.
Piffa gärna upp det med en mössa och en halsduk i någon färg eller skyll dig själv när förkylningen kommer och tar dig...

Tiger Lou - A Partial Print

Den är äntligen här nu.
Som man har väntat...

Det känns onekligen lite orättvist att försöka sig på att sammanfatta den så här tätt inpå man fått ner den i sin ipod men jag ger det ett försök med reservation för ändringar.

Överlag känns plattan... mörk och otillräcklig.
Melodierna är inte lika omedelbara och lättillgängliga och den fångar inte en lika lätt.
Men om man går ner på djupet och nästlar sig in i sångerna och liksom försöker hitta själen i dom så infinner sig den där känslan där efter ett tag.
Det låter som att Herr Kellerman har tagit varenda melodislinga och sångpålägg och släpat dom genom grus och gyttja på mörka bakgator i Tyskland.
Kanske har det att göra med att samma kille som en gång la sin hand på NIN's ikonplatta "The downward spiral" eller kanske har det att göra med att han befunnit sig i ett ställe i sin artistiska karriär där detta var det enda rätta att ge ifrån sig.
Efter att ha följt hans blogg med spänning genom ett halvår och fått smaka på små klipp från inspelningsstudion så är detta inte vad man hade väntat sig riktigt.
Läste nånstans att han av olika anledningar (skivbolag och ekonomi...) var tvungen att släppa denna.
Därför trodde jag att den skulle bli en typisk tredje-platta.
En sån där där tvånget genomsyrade hela plattan och man skulle efter ett tag ledsna på att höra det även om man gärna skulle vilja lyssna mera så skulle det bli som ett sår i öronen tillslut.
Ack, så fel jag hade.
Detta har mer känsla än de två förra tillsammans.
Det är mörkt och regnigt och ångestfyllt, men på ett sätt som skapar en skön känsla.
Efter att ha krypit in på skinnet på den så väntar jag mig höra ännu mera oupptäckta små bitar av låtarna som man bara inte kan förstå att han visste skulle behövas där.
Han har en jävla talang att väva ihop låtar med.
Just nu går jag bara omkring och njuter av att han ständigt lyckas överraska.

Bästa spår: So demure, Trails of spit, Coallitions.

Den konstnärliga jojon

I skivbranschen finns det ett väl myntat begrepp:
Den "mästerliga" debuten och den "svåra" uppföljaren.
Det kan säkert stämma in på många musikers släpp, men jag vågar nog säga att jag har en annan teori.
Eller inte teori riktigt utan en slags formel som oftast stämmer in på det jag uppskattar i musikväg...

Först kommer en riktigt bra debut.
Här är musikerna riktiga newbies och går in i studion för första gången för att göra en riktigt bra skiva av deras recept på framgång och äkta musik.
Dom är hungriga och fulla av skapande och vill gärna trycka in så mycket som möjligt i dessa låtar och när studio världen öppnas för deras ögon så vill dom testa allt, och gärna lite till.
Detta resulterar oftast i en hyfsat bra (nästan toppen) debutplatta som banar väg och är nyskapande och känns just; hungrig men som ibland kan kännas spretig eftersom dom inte riktigt vetat vilket ben dom vill stå på och vill gärna testa det mesta, men det är ändå här man oftast faller pladask för just denna grupp

Sen kommer uppföljaren.
Nu har gruppen "mognat" i sina beslut.
Dom har begrundat vad som funkat bra och vad som funkat mindre bra, och testat av och känt efter och vet nu ungefär hur dom vill ha det.
Det är inte lika hungrigt men det är förbannat mer medvetet.
En del skulle kanske kalla det polerat, men jag skulle nog bara vilja säga att det är mer genomtänkt.
Detta är, enligt mig, nästan alltid den allra bästa plattan.
Visst, förväntningarna är höga, men oftast så tar dom med själen från den första och tvättar till den och rengör den tills det låter perfekt.
Inte tråkigt perfekt, utan bara utan alla onödiga skruvar och muttrar.
Ungefär här vill jag gifta mig med dom.

Enligt mig är det här det svåra börjar.
Inte vid den andra, då bandet fortfarande är hungriga och inte tröttnat utan nu börjar allvaret.
Lite som att man tänkt att, "Jaha, då var det dags igen..." och går in i en studio och för första gången går in för att vara nyskapande.
Fast det är nu det kan gå riktigt åt pipsvängen.
Antingen så har dom fortfarande inte ledsnat och då förskjuts bara processen till platta nr 4 eller så ska dom börja "exprimentera" och "göra som dom vill".
Detta resulterar oftast i en flummig och virrig skiva, men som ändå, i vissa fall, kan bana väg för helt nya metoder och uttryck, så det behöver inte vara dåligt för det, men man kan nog finna sig själv i att bryta en bana och svänga åt vänster istället för att passera raktfram i vägskälet.

Ska även här passa på att inflika att det behöver inte vara exakt så här, men jag tror att de flesta band, som får äran att bli internationella och spela in en rad skivor, ändå går igenom den här fasen.
"Debuten" behöver inte vara en debut på riktigt, men jag antar att ni fattar hur jag menar här...

Efter 3 kommer som vanligt 4 (om man inte lagt av eller tagit livet av sig någonstans här...) och på nr 4 brukar drogerna börja märkas.
Det är tröttsamt och slitigt och oinspirerande.
Gärna med en elektronisk underton eftersom att man nu vill prova något nytt och i huvudet är redo att svänga av fast man redan gjort det och kört en bra bit på den icke underhållda grusvägen redan.
Lite som att vara ute på djupt vatten...
Det brukar oftast straffa sig själv och efter en liten snabb turné med aldellens för mycket flickor (eller pojkar) och sprit så faller denna i glömska och bandet tar en paus.

Så efter ännu ett tag med mera flickor/pojkar/sprit så börjar nu bandet ha dåligt med pengar och kanske ledsnat på rockmyten, så det är dags att skärpa till sig igen och det är nu det börjar bli fruktansvärt intressant för nu går dom oftast tillbaka till ursprunget, med en massa mer integritet, hunger, vilja och kämpaglöd.
Här brukar band oftast explodera igen (eller implodera om det visar sig att dom inte hade så mycket mer att ge) och visa sig på styva linan.
In i studion med nya ögon och ett fräscht tänk, och man faller genast pladask igen.

Det är därför jag oftast tycker att platta 2 och 5 (i runda slängar) är höjdpunkterna i en artistkarriär och jag ska genast ge skeptikerna lite exempel.
Men det finns även en felmarginal.
Jag kan ju bara utgå från mig själv och när jag upptäckte bandet, så jag refererar till debuten som den plattan som jag upptäckte dom med oftast...

Keane
Ett ganska dåligt första exempel eftersom jag inte lyssnat så intensivt på deras debut, men den var säkert bra.
Tvåan var ju ren magi rakt igenom och den tredja "svåra" plattan ,"Perfect symmetry" har precis landat i min ipod.
Nu finns det två alternativ.
Antingen så förskjuter dom hela formeln och gör en "extratvåa" eller så hoppade dom helt sonika över de flummiga spritochdrog-plattorna (ingen har väl missat att sångaren lade in sig på torken efter genombrottsplattan med tillhörande turné?) och gick rakt in på "tillbakatillurspunget" för denna platta är helt euforiskt underbar rakt igenom.
Nästintill perfekt.
Men som sagt, ett ganska dåligt exempel eftersom dom inte följer formeln.
Det visar sig på nästa platta...

Bästa spår: "Better than this" i jämn kamp med flera andra

Kaiser Chiefs
Nu börjar jag nästan ifrågasätta min egen teori för inte heller här håller man riktigt till mallen, men det beror nog mer för att dom är så förbannat bra och jag tar till felmarginalen.
Dom hade visst släppt en hyllad debut som jag helt har missat (märks det att jag sitter och gör research medans jag skriver?) men deras andra (och min första) var ju förbannat grym.
Deras tredje, "Off with their heads", har (lite väl sent, jag vet) nu börjat snurra hemma hos mig och den låter just sådär fint polerad och rengjord, samtidigt som det är kaxigt, hungrigt och välmenande.
Råkade kalla dom nutides Rolling Stones idag, men gubben var gammal och fattade inte...
Alla tummar upp, men nu faller dom nog in i mallen och jag väntar på en oinspirerad platta nästa gång det är dags.

Bästa spår: "Never miss a beat", för fan så hungrigt det låter och fan så bra det smälter i öronen.

Editors
Debuten.
Jag säger bara DEBUTEN!
Herreminskapare vad den svängde, och därför blir jag ännu gladare när andra plattan "An end has a start" är precis sådär som jag beskriver den.
Vilket även gör den till den bästa.
Den borde arkiveras nånstans där den inte kan förstöras för den borde aldrig glömmas bort.
så nu borde dom vara i studion och jobba och jag läste detta:
"Lead singer Smith has revealed that the band will explore a new direction on their next album, pursuing a new, rawer sound."
Hoppas att det antingen är snorbra och dom ingår i felmarginalen mellan andra och tredje plattan eller att wikipedia ljuger som vanligt.
Ett rått sound kan väl inte bli fel, eller?

Bästa spår: .... nä, det går inte. "Bones", "The racing rats", "Escape the nest", "An end has a start"... det går bara inte.

Fireside
Här har vi ett band som verkligen följer mallen.
Debuten "Fantastic four" var riktigt bra men tvåan "Do not tailgate" är ju nästintill kult.
Den här plattan ÄR min uppväxt.
Nr 3 - "Uomini d'onore" är ju precis så där lagomt obrydd men spelar på en hel del nya strängar och den går bara inte att undvika att tycka om, även om själva låtskrivandet kanske inte var på topp. Produktionen kan aldrig klagas på. Pelle är ett geni i ett par skor.
Sen blev det precis som väntat när fyran "Elite" såg dagens ljus.
Flummigt, smådrogat och med elektriska influenser så seglade den förbi.
Inte obemärkt eftersom att jag gillade denväldigt mycket, men det var ju som sagt Fireside och dom kunde ha samplat sågar och fioler i otakt utan att jag hade brytt mig.
Sen kom pausen och efter det kom femman "Get back" (jag räknar inte med några greatest-plattor nånsin) med den där omissigenkäneliga kämparglöden och busigheten som jag saknat så...
Lite argare, midre sömniga och med en attityd så levererade dom igen.
Vad som kommer efter fem får tiden utvisa...

Bästa spår: "Left Rustle" och "Betrayer", alla kategorier

Britney Spears
Även popikoner kan räknas in i formeln.
(Dock inte pojkband som oftast inte orkar kravla sig upp ur gyttjan av den fjärde,nonchalanta och så naiva "vi-kan-spela-in-vad-vi-vill-för-brudarna-kommer-ändå-att-skrika-sig-hesa"-skivan utan slittras istället och gör comeback ungefär samtidigt som kronofogden står på farstukvisten och knackar på.)
Jag har ändå alltid gillat Britney.
Kanske för att jag älskar bra popmelodier, eller kanske för att hon är lite speciell och har lite jävlarannama i sig.
Hur som haver så slog hon ju rejält med debuten.
Jo, det fanns melodier på den och den fastnade som tuggummi och den sålde så kassorna på Åhlén's brann i kanterna men det var ju ändå med den andra skivan som hon befäste sin storhet genom "Ooops..." och "Stronger"
Sen har vi ju de lågmälda (i siffror mätt) "Britney" och "In the zone" även om just mina favvolåtar av donnan med D, kommer från just dessa så kändes plattorna inte så genomtänkta utan väldigt trötta och ihoprafsade.
Sen hade vi en meltdown och lite partajbilder utan trosor innan hon ställde skåpet rakt ovanpå alla andra popdivor.
Även om hon under "Blackout" fortfarande var lite vinglig och bakis så måste väl ändå nya "Circus" ses som en slags förlängning på just denna underbara, råa... ja, superlativen räcker inte riktigt till för "Blackout" var ett bombnedslag i pophistorien och jag hoppas på att det fortsätter i denna riktning.

Bästa spår: "Gimmie more" och nya "Womanizer" och undantaget "Toxic"

Primal Scream
Har i ärlighetens namn inte följt denna grupp (eller artist, för det är väl Bobbie som bestämmer) i deras resa, men om man ser det lite överlag och inte sätter precisa siffror på plattorna så borde det ju stämma ganska bra in på min formel.
Om man dimper ner och sätter lite stolpar genom karriären så kan vi ju börja nånstans vid singlarna "Loaded", "Higher than the sun", "Rocks" och "Jailbird" då Primal Scream fortfarande hade hjärta och hjärna.
På plattan "Echo dek" så hade han ju helt förlorat hjärnan, även om hjärtat fortsatte pumpa och satte lite liv till det.
Under "XTRMNTR" och "Evil Heat" så kände man en råhet som bubblade under ytan, och även om man ville digga med och slänga upp näven i luften så kändes det ibland tillgjort och tvingat.
Lite som att det gick på räls och det väntades att detta skulle göras, och själv satt man och väntade på att fasen skulle gå över.
Det gjorde den.
Har lyssnat igenom nya "Beautiful future" ett par gånger nu och kan inte sluta förundras över hur ett band bara kan hitta tillbaka till sin själ såhär.
Detta är verkligen den perfekta symbiosen mellan det tidiga, rockiga och det exprimenterande, nerdrogade Primal Scream.
Eller som han själv ska ha sagt i en intervju när han beskrev nya plattan:
"Det är som sockersött tugummi på ytan men om man tittar djupare så finns det en massa rakblad där",.. ja nåt åt det hållet iaf, och det stämmer så bra.
Det är bubbligt och poppigt med otroligt rakbladsvassa kanter.
Det kan inte beskrivas bättre.
Jag önskar nästa att jag hade en formel på hur det fortsätter, men antingen så tar det slut här och han bli trött och tråkig eller så har han återigen hittat glöden.
Det är iaf nuet som gäller och nu är han on fire.

Bästa spår: Dött lopp mellan "Uptown" och "The glory of love"

Tiger Lou
Ok, inte rättvist eftersom han förmodligen inte kan släppa nåt dåligt, men om vi struntar i alla miljarders EP's och sidogrejer han gjort för att hålla inspirationen och själen vid liv så har han hittills följt formeln.
Sen har jag hört en massa rykten viska att han var tvungen att få ur sig den här skivan pga ekonomiskt skivbolagstänk och då är man ju rädd att den ska kännas därefter.
Tvungen och krystad och framskyndad.
Jag hoppas inte, eftersom jag just vid andra plattan "The Loyal" var beredd att falla ner på knä och fria till grabben bara för att få vara en del av hans musik på bästa och närmsta möjliga sätt.
Jag har extrema förhoppningar på nästa platta "A Partial Print" som kommer om knappt två veckor och är egentligen inte speciellt orolig.
Bara lite.

Hoppas min otroligt långsökta poäng gått fram nu, för detta är aldellens för långt för att bara kastas och göras om.
Trycker på "Publicera" istället och lägger sedan bort från hjärnan och in i arkivet.

Violinister & för stora skjortor

satt på planet igår och försökte som vanligt att inte tänka på hur länge det var kvar tills vi var framme.
jag kan bara inte sova på flygplan.
jag kan nog inte göra nånting som gör att jag glömmer bort tid och rum för en stund.
inte ens tidningar eller musik får mig i balans.
jag blir så lätt ofokuserad.
det måste vara nånting med det trånga utrymmet.
hur som helst, så letade jag efter nånting att fästa blicken på för att få tiden att gå.
såg hur en ung man satt och skakade på huvudet lite lätt spasmiskt.
"stackarn" tänkte jag, "han har ticks..."
han satt två rader framför (och eftersom dom verkar ha krympt flygplanen från när jag var liten så var det inte så långt bort) och jag hade total uppsikt över unga herren.
han satt och läste en bunt med papper som han hade i knäet samtidigt som han krampade vidare med huvudet och jag tänkte igen för mig själv hur svårt det måste vara att hålla reda på vart man är i texten.
tills jag såg vad han läste...
var det...?
jo, noter.
han krampade inte.
han hade inlevelse.
han spelade fan upp sin sonat i huvudet och satt och diggade.
det här beteendet är vanligtvis betingat hårdrockade med en gul 80-tals walkman, och inte toknördiga violinister (handen for fram och tillbaka även den, mer associerat till ett annat mer sexuellt beteende, så därför stämplade jag honom som fiolspelare, hoppas jag) med illasittande, utsvängda jeans från början av 90-talet, en på tok för stor skjorta* och självklart det klassiska nörd-utseendet med tillhörande "Harry Potter-glasögon" och vildvuxet hår.
VAD gör man i denna stund?
man kan inte börja tokskratta, för då är det JAG som är psykiskt störd helt plötsligt...
inte han som desperat försöker ge sig själv en svår whiplash-skada...
så man sitter där och små-ler och håller sig i skinnet och så här efteråt så inser jag att det är inte på långa vägar lika kul att få det återberättat på en sida på internet som att ha varit där och ha front row seat till spektaklet...
nåväl, detta triggade iaf mina fördomar som blev bekräftade hundra gånger om i detta tillfälle.
jag lovar att han var student.
alla studenter har en social okompetens som dom måste tvinga på folk i tid och otid.
det bara måste vara nåt med uppväxten tillsammans med en släng av ADHD.
egentligen så är det nåt smått härligt bohemiskt över folk som bara kopplar bort sin omgivning och släpper lös så där.
bara tur för sina grannar att han inte var dirigent...


den här bloggen börjar få lite "jag-hatar-din-barnvagn"symdrom över sig.
jag gillart.
det finns ju så underbart mycket att störa sig på, och så länge man gör det med glimten i ögat och man har en sån självuppfattning att man på riktigt inte skulle ta en fight bara för att nån har en för stor skjorta eller fula skor eller, för den delen, är av en annan åsikt utan bara irriteras och accepterar och går vidare så är det nog upp till var och en.
livsfilosofi deluxe.


*herreminje, do NOT get me started... ska det verkligen vara så svårt att hitta en skjorta där axelsömmen sitter där den ska sitta? jag ser framför mig hur grabben (jo, han är i en butik degraderad till grabb) står och provar skjortan, slänger med armarna och konstaterar att den "stramar" lite. klart som afn att den stramar, men hur ofta går du som en jävla zombie på gatan med armarna rakt ut? så han tar en storlek större, kommer på att den säkert krymper lite i tvätten och tar en ännu en storlek större, klagar på att den nu blir lite lång i ärmen, rullar upp ärmen lite och ser sig sjäkv som nöjd. den här killen SKA inte ha problem med att skjortor blir för långa. han ska ha problem med att hitta tröjor som är långa NOG... jaja, jag vet att det är lyxproblem...

Världsnyhet

Kom just på att jag fått reda på att den beiga gubben ÄGER huset han sopar utanför.
Herrejävlar, döda mig om jag nånsin skulle flytta in dit.
Nu förstår jag mer, men han vinner ingen respekt.
Snarare tvärtom.
Anställ nån, din snåla fan!

Värkhelvete...

Jag skulle vilja spränga bort mina tänder just nu.
Den känslan skulle nog vara tusen gånger skönare än den jag har nu.
Det finns nog inte ens ett enda ord som beskriver hur mycket jag hatar tandvärk...
Jag vågar t.o.m. säga att mensvärk förmodligen är som en bris av frisk havsluft som sköljer över en i jämförelse och alla som vågar säga emot kan väl vara vänliga att bilda kö utanför dörren...
Ni har åtminstonde piller som hjälper.
Är det nån som försökt dämpa tandvärk med värktabletter?
Stört omöjligt, om inte värktabletten heter morfin och den når kroppen via en slang i armvecket.

Jag har även den där vanliga skräcken för tandläkare.
Eller skräck är nog fel ord.
Mer att jag skjuter upp det och att jag inte vill gå dit och tänker att det ska lösa sig av sig själv.
Att man ska vakna en morgon och allt är frid och fröjd och jag har mirakulöst nog fått ett hollywood-leende under natten.
Samma som att gå till doktorn.
Jag vet inte vad det är men jag tycker verkligen att det är obehagligt att ringa och beställa tid och gå dit och få en dom.
Kanske för att jag tror att den ska vara värre än den egentligen är.
Jag vet, det ÄR skitfånigt.
Men detta är den bistra sanningen.
Vilken tur att kroppen har vett nog att säga ifrån och få dig att släpa dig dit tillslut.
Vilken otur att det ska vara så jäkla obehagligt...

Visa dig, din best som skapar denna smärta, och jag ska personligen sätta en kula i pannan på dig.

Beige gubbjävel

det finns en liten gubbe härutanför fönstret.
en beige.
som klär upp sig i söndagskläderna varje dag för att gå ut på "sin" trottoar.
vissa skulle nog säga att det är gulligt eller att det är synd om honom.
jag börjar bara irritera mig på honom nu.
ser honom varje dag när han står och sopar bort löv, sand och fimpar från trottoaren.
jag har bildat mig en uppfattning om honom med tiden.

jag tror han är en sån där surgubbe.
funderar på att varje morgon gå och kasta skräp på hans sida.
gärna svårsopade grejer som tuggummi och smält glass.
så man får höra hur han muttrar och morrar och frenetiskt sopar och sopar på trottoaren.
nästan så att jag mått lite bra när vägbygget vänt hans lilla värld upp och ner...
hur man sett hur han kommer ut med kvasten i handen och man kan nästan höra hur hans panik växer...
sen sätter han igång och sopar och jag vill bara gå ner och bryta kvasten i trehundra delar och ryta åt honom att skaffa sig ett liv.
jag lovar att han är en sån där paragrafryttare (fast som självklart alltid har rätt) som hojtar lite argt efter folk som antingen tappar eller medvetet slänger nåt utanför just hans port.
på allvar, va fan är det för nytta med det han gör?
jag lovar att det inte finns en enda kotte som uppskatar det där...

förlåt, men jag står inte ut med människor som funkar på det där sättet...
sura gubbar och gummor som tror att dom äger gatan och kräver respekt av de yngre.
eller dom som tror att dom är "lite mer" än alla andra.
ni vet alla vilka jag pratar om.
tror väl inte att jag ska behöva utveckla eller?

tar ett till exempel istället.
det kommer in en dam (ni vet, en daaaaam) i butiken och stampar rakt fram till mig.
- hej, jag vill ha jeans.
- jaha. vad trevligt.
- ja, och det är allt jag tänker säga. resten ska du sköta.
- ...

jag tror här att man hörde min suck ända till Hälsingland.
hade god lust att sopa till kärringen, eller kläcka en spydig.
istället var jag trevlig så att hon framstog som en häxa istället.
väl i provrummet så var allt vidrigt och hemskt.
tycker verkligen synd om folk som har den uppfattningen och tycker så illa om sig själv att dom måste trycka ner sina medmänniskor.
tycker synd om och blir upprörd av.
behöver jag tillägga att hon gick tomhänt?

hoppas att jag låter riktigt gnällig och kall nu.
det är något av mitt livsmål... ;)