Rörd - som i betagen.

Kräftorna har invaderat och tagit bort en bit av min familj.
Jag är glad att jag hann säga adjö.
Jag är mindre glad att jag överhuvudtaget skulle behöva tänka att det var det jag gjorde.

Ibland känns allt mekaniskt.
Som att man gör saker som man ska för att man bör.
Jag är oftast tvärtom.
Även denna gång.
Jag är glad att jag gjorde det.
Jag är mindre glad att jag behövde göra det.

Några dagar senare och det var dags att hålla skenet uppe.
Det visade sig att det inte var nödvändigt, för det finns en historia att hämta i alla runt omkring.
Inte alltid för rätt orsaker, men ändå.
Det binder oss samman och ur något dåligt så kommer det tillslut något bra.
Det kanske är en klen tröst i det stora hela, men ändå en tröst av helt fel anledningar.

Do I make any sense at all?

Vi unnade oss hursom detta:

Det var magiskt och fint och vi dansade som om att vi var någon annanstans.
Att glömma bort ett tag är inte att låta bli att hedra.
Det är snarare att hylla livet.

Läs mera hos mitt Nominbarn

Uppenbarelse

Jag minns det som igår.
Det var en sittande spelning.
I en konsthall.
Med tavlor på väggarna.
Brevid mig satt världens bästa Nominbarn.
Vi hade nog inte riktigt förberett oss på vad som komma skulle.
På Way out west var det skitbra, men jag såg det från ett öltält och på scenen var det fullt blås.
På skivan är det producerat och tillrättalagt.
Detta var något helt annorlunda.
Det lät lite så här i en dryg timma som kändes som tio minuter.



Där och då dog jag och föddes igen.
Om jag skulle kunna välja så skulle jag gärna tillbaka till just den timmen.
Gärna början av den timmen.
Så jag kunde uppleva allt igen.

Erkännandet

Jag måste erkänna.
Jag är en nörd.
Jag älskar meningslösa dokusåpor.
Top model är en favorit.
Så knasigt och så intelligensbefriande och så långt ifrån verkligheten.
Det är skönt att koppla av hjärnan och bli lite dumihuvudet ibland.

Hursom.
Idag är dom i Marocko.
Alla har sjalar runt huvudet.
Det vill jag också ha nu.
Fan va töff jag skulle vara.
Tillsaken hör att jag älskar huvor.
Sen såg jag den här bilden.

Nu är jag övertygad.
Den kommer fråm Mouli.
Jag skulle rocka den.
Jag ska bli beduin.
Ja, jag vet att det är Dhani från A-Teens.
Det gör det inte mindre pinsamt.
Nu måste jag tillverka en egen.
Jag gör sånt.
Tillverkar saker.
Oftast med ett rätt dåligt slutresultat, men det brukar jag blunda för.
Jag brukade tillverka egna möbler av det jag hade tillhands.
Jag gör det fortfarande ibland.
Sambon brukar få säga åt mig hur jävla fult det egentligen är.
Mönsterkonstruktion är inte heller min starka sida.
Men jag måste alltid prova.
Kreativ som man är.

Sån är jag.

Intelligensbefriad, kreativ, pinsam och fullständigt omedveten om mig själv.
Jag gillar det lite.
Det är jobbigt att vara PK.

Nejnejnejnejnejnejnej

Jag brukar klösa omkring på en massa musikbloggar.
Läsa om ditten och datten och popmelodier och sånt.
X-factor verkar vara en populär tv-serie på dessa bloggar.
Jag vet inte.
Jag har aldrig sett ett avsnitt, och kommer nog inte göra det heller.
Inte efter detta.
Det är visst nåt fenomen/f*ttstimm som vunnit i år.
Nån görrlgroop som blev ihopsatta under audition och nu "love each other".
Ok, det är inte det som gör mig upprörd.
Det är deras "vinnarsingel" som ska släppas.
Känns den inte lite bekant?
Det var min första tanke.
Min andra var ungefär - "Men är detta inte detta avskyvärt överjävligt ILLA hur dom behandlar denna låten?"
Min ilska känner inga hinder.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu.
Jag vill starta ett upplopp och skrika könsord.
Åh, jag orkar inte mera...
Kan man inte ställa någon till svars för detta?

(jo, ni kanske måste spola lite om ni inte vill vara med på gråtfesten innan själva stympningen)



Orginalet?
Men seriöst...
Okej - HÄR

F.ö. så måste dom sluta visa reklam för julmust nu.
Jag är konstantsugen.

Inget slår lite svart/vit konst.

En gång i tiden jobbade jag på ett stort och gammalt varuhus i Stockholm.
Jag hade en kollega som inte kunde sluta tjata om en viss artist.
Hon tjatade hål i huvudet på mig.
Till slut fick jag höra underbarnet.
Det var kärlek vid första lyssningen.
Jag fick en skiva också.
Den har snurrat ganska hårt i min cd-spelare.

Egentligen borde jag hata honom.
Det är ett sånt där underbarn som kan spela violin helt perfekt och som säkert var lillgammal också och hans föräldrar trodde kanske att han skulle sitta och spela Måååzart med fina människor på stora scener.

Till hälften rätt, eftersom han nu även är en kreativ gudagåva.
Men dom stora scenerna står han på.
Vilket jävla waste of talent om han spelat i nån orkester.

Jag har äntligen fått se honom live och det var magiskt.
Sjukt jävla magiskt.

Nu har han släppt en ny EP alldeles nyligen och när livet är som det är så är det skönt att ta på sig hörlurarna, titta på videon och drömma sig bort.
Lyd mitt råd.
Gör det.
Det är skönt.
Mörkt.
Vackert.
Befriande.
Jag tror jag ska påbörja mitt nomadliv ganska omgående.

HITLÅT

Videon är ju bara förjävla ful.
Förnärmande ful.
Men det är nåt med den naiva dansen.
Nåt med den löjligt enkla effekten.
Men låten är ju så sjukt enformig.
Men det är nåt med att den är så löjligt enkel.
Nåt med att den är så enkel att den tuggar sig fast.

Just nu vill jag iaf att den ska flytta in i min hjärna och bygga bo där.
Jag tror jag vill känna så här resten av livet.

SUPERHJÄLTE.

Herregud.
Jag har hittat min hjälte.
Jag finner inte ord så bra det är.
Plus att jag alltid gillat hon, Tuva.
Ja, ni måste se själva.
Har ni ett par timmar så passa på att plöja lite.

Dag

Nu undrar jag mest hur även jag ska kunna effektivisera min dag så bra som honom.
Hans köksmaskinpark är oövervinnlig.
Den börjar jag bygga snarast.
Jag tror det bor en liten Rain Man i mig också.
Det kan nog de flesta jag känner skriva under på.
Man känner lite samhörighet.

Stort tack till Nominbarnet som var vänlig nog att upplysa mig om att detta existerade.
Nu drar jag mitt strå till stacken och visar andra vägen.

Fenomenet.

Jag kunde förmodligen sagt det bättre själv.
Men jag kunde nog inte ha sagt det med mer inlevelse, och jag hade G A R A N T E R A T inte spelat in en video om det.
SÅ hur var det nu?
Var detta en hyllning?
En diss?
Jag kan inte låta bli att skratta (med? åt?) men det är så skönt bittert så det förtjänar en post.
Kanske ett klick på gilla också?