Den är äntligen här nu.
Som man har väntat...
Det känns onekligen lite orättvist att försöka sig på att sammanfatta den så här tätt inpå man fått ner den i sin ipod men jag ger det ett försök med reservation för ändringar.
Överlag känns plattan... mörk och otillräcklig.
Melodierna är inte lika omedelbara och lättillgängliga och den fångar inte en lika lätt.
Men om man går ner på djupet och nästlar sig in i sångerna och liksom försöker hitta själen i dom så infinner sig den där känslan där efter ett tag.
Det låter som att Herr Kellerman har tagit varenda melodislinga och sångpålägg och släpat dom genom grus och gyttja på mörka bakgator i Tyskland.
Kanske har det att göra med att samma kille som en gång la sin hand på NIN's ikonplatta "The downward spiral" eller kanske har det att göra med att han befunnit sig i ett ställe i sin artistiska karriär där detta var det enda rätta att ge ifrån sig.
Efter att ha följt hans blogg med spänning genom ett halvår och fått smaka på små klipp från inspelningsstudion så är detta inte vad man hade väntat sig riktigt.
Läste nånstans att han av olika anledningar (skivbolag och ekonomi...) var tvungen att släppa denna.
Därför trodde jag att den skulle bli en typisk tredje-platta.
En sån där där tvånget genomsyrade hela plattan och man skulle efter ett tag ledsna på att höra det även om man gärna skulle vilja lyssna mera så skulle det bli som ett sår i öronen tillslut.
Ack, så fel jag hade.
Detta har mer känsla än de två förra tillsammans.
Det är mörkt och regnigt och ångestfyllt, men på ett sätt som skapar en skön känsla.
Efter att ha krypit in på skinnet på den så väntar jag mig höra ännu mera oupptäckta små bitar av låtarna som man bara inte kan förstå att han visste skulle behövas där.
Han har en jävla talang att väva ihop låtar med.
Just nu går jag bara omkring och njuter av att han ständigt lyckas överraska.
Bästa spår: So demure, Trails of spit, Coallitions.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar