Violinister & för stora skjortor

satt på planet igår och försökte som vanligt att inte tänka på hur länge det var kvar tills vi var framme.
jag kan bara inte sova på flygplan.
jag kan nog inte göra nånting som gör att jag glömmer bort tid och rum för en stund.
inte ens tidningar eller musik får mig i balans.
jag blir så lätt ofokuserad.
det måste vara nånting med det trånga utrymmet.
hur som helst, så letade jag efter nånting att fästa blicken på för att få tiden att gå.
såg hur en ung man satt och skakade på huvudet lite lätt spasmiskt.
"stackarn" tänkte jag, "han har ticks..."
han satt två rader framför (och eftersom dom verkar ha krympt flygplanen från när jag var liten så var det inte så långt bort) och jag hade total uppsikt över unga herren.
han satt och läste en bunt med papper som han hade i knäet samtidigt som han krampade vidare med huvudet och jag tänkte igen för mig själv hur svårt det måste vara att hålla reda på vart man är i texten.
tills jag såg vad han läste...
var det...?
jo, noter.
han krampade inte.
han hade inlevelse.
han spelade fan upp sin sonat i huvudet och satt och diggade.
det här beteendet är vanligtvis betingat hårdrockade med en gul 80-tals walkman, och inte toknördiga violinister (handen for fram och tillbaka även den, mer associerat till ett annat mer sexuellt beteende, så därför stämplade jag honom som fiolspelare, hoppas jag) med illasittande, utsvängda jeans från början av 90-talet, en på tok för stor skjorta* och självklart det klassiska nörd-utseendet med tillhörande "Harry Potter-glasögon" och vildvuxet hår.
VAD gör man i denna stund?
man kan inte börja tokskratta, för då är det JAG som är psykiskt störd helt plötsligt...
inte han som desperat försöker ge sig själv en svår whiplash-skada...
så man sitter där och små-ler och håller sig i skinnet och så här efteråt så inser jag att det är inte på långa vägar lika kul att få det återberättat på en sida på internet som att ha varit där och ha front row seat till spektaklet...
nåväl, detta triggade iaf mina fördomar som blev bekräftade hundra gånger om i detta tillfälle.
jag lovar att han var student.
alla studenter har en social okompetens som dom måste tvinga på folk i tid och otid.
det bara måste vara nåt med uppväxten tillsammans med en släng av ADHD.
egentligen så är det nåt smått härligt bohemiskt över folk som bara kopplar bort sin omgivning och släpper lös så där.
bara tur för sina grannar att han inte var dirigent...


den här bloggen börjar få lite "jag-hatar-din-barnvagn"symdrom över sig.
jag gillart.
det finns ju så underbart mycket att störa sig på, och så länge man gör det med glimten i ögat och man har en sån självuppfattning att man på riktigt inte skulle ta en fight bara för att nån har en för stor skjorta eller fula skor eller, för den delen, är av en annan åsikt utan bara irriteras och accepterar och går vidare så är det nog upp till var och en.
livsfilosofi deluxe.


*herreminje, do NOT get me started... ska det verkligen vara så svårt att hitta en skjorta där axelsömmen sitter där den ska sitta? jag ser framför mig hur grabben (jo, han är i en butik degraderad till grabb) står och provar skjortan, slänger med armarna och konstaterar att den "stramar" lite. klart som afn att den stramar, men hur ofta går du som en jävla zombie på gatan med armarna rakt ut? så han tar en storlek större, kommer på att den säkert krymper lite i tvätten och tar en ännu en storlek större, klagar på att den nu blir lite lång i ärmen, rullar upp ärmen lite och ser sig sjäkv som nöjd. den här killen SKA inte ha problem med att skjortor blir för långa. han ska ha problem med att hitta tröjor som är långa NOG... jaja, jag vet att det är lyxproblem...