En morgon vaknade jag två gånger

Det är tidigt, och man vet att man börjar ha lite år på nacken (nej, inte hår) när man tycker att det är skönt att stiga upp och ha lite tid på sig innan man ska till gruvan.
Kisse har fått mat och gått och lagt sig igen och jag har hunnit med ett antal klunkar Fanta (f'låt Tandläkaren, jag vet att jag har mig själv att skylla), mogonkaffet är på god väg och sen toppat med två cigg. Hinner även med att lägga in lite nya melodier på min musikmaskin.

För övrigt sitter jag med beslut också. Att det jämt ska vara så svårt att binda upp sig på avtal.
Jag vet att pengar egentligen inte kan köpa lycka, fast ibland faller faktiskt den teorin.
För mellan 1500-2000 pengar plus 165ochlitetill pengar så kan jag nu få ren och skär lycka.
Så varför är det då så svårt att trycka på knappen.
Det är som att jag jämt behöver ett helt lag med cheerleaders som står bakom och hoppar och skriker ramsor om min fortsatta överlevnad och hur bra och hård jag är för att kunna genomföra det. Ändå är det svårt att just genomföra. Oftast väntar jag för länge...
Som en vän till mig skulle uttryckt sig: Det är INTE en superkraft som jag besitter.
Men eftersom jag nu redan nästan bestämt mig så är det nästa beslut om tider som nöter på mina celler... Kom igen nu, snap out of it!

Det här med pengar då återigen.
Ju mer jag tänker på det så var det ganska onödigt att mynta uttrycket "Pengar kan inte köpa lycka", för visst fan kan det göra det.
Tänk så uttråkad och livlös jag skulle vara om jag inte kunde hänga med på den sedvanliga after-worken, för att träffa vänner, skratta och äta mig mätt bara för att jag inte hade pengar till det.
Eller denna eufori som kommer att infinna sig den 23 Nov hade jag fått stå utan om jag inte tog mig råd.
Eller alla andra gånger som jag fått ett leende på läpparna bara för att det hittats på allehanda aktiviteter som jag inte hade kunnat vara med på bara för att mitt konto säger stopp och belägg.
Nä, mina pengar blir till minnen.
Jag köper inte ofta nya grejer (utom kläder då, men man vill ju vara fin för omvärlden) utan lägger oftast min surt förvärvade lön på tjänster (nä, inte såna tjänster. Fy skäms!) och handlingar som gör att jag får en upplevelse tillbaka.
Det är förmodligen därför jag har så svårt att köpa dyra saker, för dom genererar egentligen inget långlivat till mitt liv.
Vad ska jag med en ny och dyr soffa till, när jag redan har en som funkar jättebra OCH går att bygga om?
Eller en ny cykel, då jag redan har en som bara behöver pumpas lite var 100:e meter?
Eller en ny dator, eller en ny gitarr (okej, här har det inte varit problem för den grejen ligger i gränslandet till upplevelser...) eller nya mattor eller... listan går vidare.
Så varför är det nu så svårt att trycka på knappen?
Det är ju bara som ett lån från sig själv som man sedan investerar i minnesbanken.
Pengar kommer det mera av i slutet av månaden.
Fast det brukar oftast vara väldigt mycket månad kvar i slutet av pengarna...



Det är värt det, jag lovar...