Insikt är bästa försvar?

Jag har börjat förstå nu.
Börjat bryta ner problemet.
Inte hur men varför.
Och det är ju så sant som det är sagt att finns det inget problem så kan man inte lösa det, så det är ett framsteg i sig.

Att jobbet får mig virrig och stressad, det har jag redan fattat, men det är lätt att ta itu med om jag skulle vilja.
Det handlar bara om att säga ifrån och det har väl aldrig varit min bästa sida, men det skulle kunna övervinnas.

Det är denna oro.
Att ständigt vara lite rastlös och inte veta varken fram eller bak.
Det verkar som att det bottnar sig i gammal hederlig ålderskris.
När jag har funderat upp och ner så har jag alltid kommit tillbaka till att "jag vill också".
Jag vill också vara "Luleåsonen" som gjorde dittan och dattan.
Vara behövd och nödvändig.
Vara en eker i hjulet och ytterst ansvarig för att det snurrar runt och inte brakar ihop.
Vara nyttig och oumbärlig.
Jag vill inte stå halvägs upp på trottoaren med motorstopp och se hur alla tutar och kör förbi mig för att komma till sina egna mål.
Jag vill att nån ser potentialen och kanske stannar och hjälper till att fixa motorn och kanske t.o.m. installerar en turbo?
Jag har också mål och ut ritade vägar, men hur ska jag hinna ta mig dit?
Jag borde vara på väg och inom räckhåll snart, eller?
Det låter mycket svårare än det är.
Egentligen så är det ganska enkelt att bara ta ett första steg och det är absolut orättvist att tro att någon annan ska bogsera mig dit.
Bara det att jag försökt några gånger redan och redan vid ca tredje steget har jag åkt på en propp och halkat och istället för att ställa mig upp så jag krupit tillbaka till startlinjen och skämts lite, med svansen mellan benen.
Så hur gör man för att ställa sig upp igen?
Ska man kanske ta cykeln rakt in i det okända istället?
Trampa på bromsen på ett ställe där det är ett måste att ta sig vidare ifrån annars finns man inte kvar så länge till.

Jag har drömmar.
Jag vill skriva låtar och vara framgångsrik.
Jag vill sitta med uppgifter som får mig att jubla varje morgon kl. 09.00.
Men HUR?
Ska testa det här med att gå tillbaka till det ställe som jag halkade på innan och försöka komma vidare den här gången.

---

Sen var det den här jäkla julen igen då.
Missförstå mig rätt.
Det är mysigt med jul och släkt och vänner men vart kom alla kraven ifrån?

EX. 1:
Varför måste alla vara så himla kärvänliga hela tiden?
Varför är det inte tillåtet att må dåligt under julen?
Nä, det ska vara så gemytligt och genomsyrat med glädje och godhet.
Sanningen är en annan.
Det finns nog ingen annan högtid som skapar så mycket trubbel och utanförskap som Jul.
Så varför får det inte lyftas fram?
Varför är det ingen som talar om Gerda, 83, som har haft oturen att mista alla sina kära och står ensam kvar, sittandes i en gungstol på julafton med en lättglögg i handen och önska sig själv en god jul?
Hon skulle nog inte bli gladare av ett sprillans X-box den julen (men det återkommer vi om...)
Varför får det inte yttras ett ord om Sven, 41, som varje jul dricker lite för mycket och lyckas skapa krig i släkten, som i sig redan var trasig nog och år efter år genomlider en kväll ihop med falska påklistrade leenden?
Listan kan göras lång...
Nä, för på julen ska alla vara vänner.
Alla ska göra goda gärningar (men inga utsvävningar!)
Julen ska vara glad och god med rosiga kinder.
Jag kan nog hitta en del som inte håller med.

EX. 2:
Jag jobbar i en bransch där det är omöjligt att få en fröjdefull jul.
Har inte varit ledig en längre tid på julen på kanske... 9-10 år?
Jag blir så förbannat less varje år.
Först ska det julhandlas och julstressas och vi ska gärna läsa tankar och vara snabba och alerta.
Om något går fel så är det ju självklart mitt fel och det ska jag sannerligen få veta, för DU har ju så mycket DU ska hinna med och är så uppe i dig själv att spricker schemat då...
Ja, då vadå?
Säg mig vem som dör om du inte hinner handla din julklapp, eller om du får stå i en kö i tio minuter eller om (gud förbjude) din planerade julklapp är slut?

Efter detta, då man redan är psykiskt och fysiskt slutkörd och kanske på sin höjd hunnit vila två hela dagar, så ska det super-reas.
Herregud. På två dagar ska du väl hinna komma i ordning i själen? (Mjo, möjligen om det inte var för det här med att det var en högtid iklämd på dessa två dagar med måsten och borden...)
Nä, då ska vi ut med det gamla och in med det nya och jag vet inte om jag orkar gå in på vilka missfoster människan förvandlas till då dom vita priserna blir röda och låga.
Skaffa ett liv för fan.
Även här så är allt mitt fel som står där, för det kan väl inte vara så att vi i all denna stress råkat göra ett mänskligt misstag?
Tänk om du får betala 399,50 istället för 399.-
Återigen, tala om för mig vem som dör om det händer...

EX. 3:
Julklappar.
VEM kom på detta avgrundsvrål till masshysteri?
Jag är helt och hållet för att de små barnen ska få lite glädje i en ny leksaksbil,en ny docka eller ett ritblock och få uppleva lite julklappstradtion med tomte och gran och hela fadderullan.
Men det är när det börjar önskas nya X-Gear 5000 (endast 12995.-) eller just den där jackan eller andra vansinnesönskningar, som jag tycker att det går överstyr.
Sen, om det inte är just det i paketet, så har ungjäveln mage att bli sur och grinig?
Då har dom samvete nog att börja gråta eftersom julen är förstörd?
För hur ska dom kunna försvara denna hetsjakt, dagen efter, när Pelle, 12, står och skryter om sin nya Playmachine 48 och dom själv fått en ask med kritor och ett ritblock för att Mamma och Pappa valde at ställa fram mat på bordet istället?
Van-jävla-sinne.
Fan, ta och lär era ungar lite vett och värdet av att ha släkten samlad och friska runt er istället.
(Jajaja..., men jag skiter väl i att jag låter som en gammal pårökt hippiemorsa som fick leka med kottar när jag var liten... Hjärtat sitter ändå alltid till vänster.)
Det är fortfarande den där jävla tanken som räknas.
Fanskapet ska vara glad för att han fick nånting överhuvudtaget och har mat på bodet och tak över huvudet istället för att ha kunnat sitta framför en skärm i 25 timmar om dygnet och bli en socialt missanpassad amöba.
Gav förslaget idag att kanske som julklapp ge en donation till exempelvis barncancerfonden i deras namn?
"Jo, haha, försök säga det till (mina otroligt bortskämda osnutna snorungar till) barnbarn"
Lätt. Bring 'em on så ska jag banka in ett och annat i huvet på dom.
Jag vet vad mina släktingar kommer att få och mina grejer kommer från hjärtat och har inte kostat mer än lite tid, och jag lovar att det kommer att vara uppskattat.

Sen är detta något av ett sidospår, men dessa ungar är förövrigt samma monster som blivit insläpade till stan för att handla nya kläder med Mamma (observera: Mamma, inte Pappa, men det är en helt annan disskusion som jag varken har lust eller tid att gå in på nu...) och beter sig som ett första klassens kräkmedel mot sin förälder, när denna är ifärd med att punga ut med en halv förmögenhet för att snorungen ska bli nöjd och inte "retad" av de andra satans-avkommorna i skolan.
Dom är fan inte värd mer än gammal säckväv runt kroppen, om dom behåller den attityden.

Jag har nu slut på öknamn till barnen.
Detta harerande blir inte bättre av att jag själv blir Mr. Hyde när jag är hungrig och fortfarande inte har hunnit laga mat eller äta maten eller städat upp här hemma.
Dessutom behöver jag en öl.
Bäst att lägga ner nu.
Jag hoppas att nån fattade poängen och inte dömer mig till ett liv som den nya Grinchen resterande år.
Ta in det och fundera på det bara.
Hur skulle du reagera om du fick en simpel kram i julklapp?