Alkoholens baksida

Min kära "sambo/särbo" fick nyligen två backar med utgången alkohol av sin arbetsgivare.
Perfekt.
En back med lösplugg (folköl på fackspråk)och en back med svagdricka.
"Coolt" tänker jag.
Svagdricka skulle bli min nya grej.
Det låter ju så ofarligt och okommersiellt att det bara måste vara bra för mig.
Jag skulle bli killen som gormar om svagdricka i baren på Kafélino.
Jag såg det framför mig i mitt huvud och var redo att omfamna mitt nyfunna jag.
Sagt och gjort.
Jag la mig till rätta framför TV'n med fjärren, mobilen, katten och min nya kompis Svagdricka...

*konstpaus för spottande och fräsande*

Det var fan det äckligaste jag haft i min mun.
Och jag har ändå blandat öl och cider i samma glas och avnjutit detta en hel fest.
Det var som att Herr Gud stigit ner på vår planet och förbannat all alkohol att smaka rövhål i evighet.
Och han koncentrerade sig extra mycket när han kom till svagdrickat.
Damn you, Gud.
Du pulveriserade just mitt nya häftiga okonventionella jag.

Jag brukar ändå kunna lära mig tycka om saker.
Ni vet som när man smakar nåt ganska äckligt och man ändå får cravings efter en till och en till och sen sitter man fast i det.
Det hände med oliver.
Det hände med feta-ost.
Det hände med löskokta ägg.
Varför inte med svagdricka?
Jag förmådde mig inte ens att ta en andra klunk.
Avskyn av den första var för stark.
Ungefär som med senap.
Kanske, bara kanske, var det för att den var ljummen?
Jag måste göra ett nytt försök med en kall nån annan dag.
Hoppas den inte går samma väg till mötes som den förra som fick stifta bekantskap med slasken.
Jag ska vinna.
Det har jag bestämt.
Jag + svagdricka ska stavas K Ä R L E K innan jag är klar.
Just nu sitter jag istället och försöker göra slut med folkölen istället.
Det går sådär.
För jag trillar ju dit varje gång jag tittar in i den brun-tonade flaskan med den pissgula vätskan.
Kanske kan vi komma överens alla tre?