En grundtanke splittras

Med tanke på de senaste dagarnas underhållande batalj om en viss artists vara eller icke vara, har det börja snurra runt lite i huvudet på mig.
Ska väl med en gång påpeka att följande text inte på något sätt är riktat som kritik eller utpekande eller fortsättning på diskussionen mot den kära dottern utan bara lite funderingar som jag vill få ur mig...

Så.
När jag var mindre så var det viktigt för mig att passa in.
Det tror jag inte att jag var ensam om på något sätt.
Allt eftersom musikintresset tilltog och man började forma sin kompiskrets så insåg man att man tillhörde en subkultur som gärna var lite pretto då det begav sig.
Det var inte lika viktigt att ha rätt kläder eller rätt åsikter som alla andra, utan mer att lyssna på rätt musik.
Eller snarare att inte gilla fel musik.
Vissa artister och grupper var mer eller mindre bannlysta och gränsen mellan ironi och nostalgi var hårfin.
Nåde den som vågade dra den gränsen själv.
Standarden var redan satt och det var bara att gilla eller försvinna kändes det som ibland.

Allt eftersom man sedan växte upp och distansierade sig själv från det gemensamma tänkandet och bildade sig en egen uppfattning i saker och ting, började den här gränsen sakta men säkert bli alltmer suddig.
Till en början så var det svårt att acceptera och man fortsatte att skratta rått mot alla svensson-fasoner, medans man i själva verket satt och ljög för sig själv och undrade om det verkligen skulle kännas så?
Man började experimentera mer och mer och kunde ibland slänga ur sig att "fan, jag skäms, men jag gillar BSB's nya singel"
Kompisarna hånskrattade och man blev "the-joke-of-the-day" men innerst inne kändes det rätt bra att ha det sagt.
Nu förtiden så lägger jag ingen prestige i det.
Jag vet vad jag gillar och gör ingen hemlighet av att jag dansar runt till Alcazar hemma eller önskar Britney 100 ggr om på krogen, samtidigt som jag tycker att Tiger Lou's senaste två skivor snuddar på perfektion och betraktar Nirvana som ett av de absolut största och mest inflytelserika grupperna i mitt liv och dess formande.
Så länge jag får nån slags känsla av det så kan jag fundera på att at det till mig.
Vare sig det är "dansa-dansa-disco-känslan" eller "det-stora-vemodet-känslan" eller "så-vackert-att-mitt-hjärta-skrumpnar-ihop-känslan" så ska det inte spela någon större roll.
Alla har ju sin syn på konst och musik och vem är jag att döma att det som Idol-juryn bestämmer är bra inte är den rätta och goda smaken?
Det kanske är deras stora uppgift i livet och de är fast beslutna på att spridda detta över världen.
Det ligger ju trots allt i betraktarens öga?
Så länge det finns själ i det hos den som är inblandad i det så är det inte upp till mig att avgöra om det är bra eller dåligt bara för att jag inte förstår.
Därför kan jag dra i tråden i all oänlighet när jag hör någon säga att "det här är dåligt".
Det ska tillägas att det som är dåligt för mig kanske är hela världen för någon annan.

Min tanke var att utveckla detta mycket längre och noggrannare men jag är låst och verkar inte komma längre just nu.
Men jag tror att grundstenen har hamnat på rätt plats iaf.
Kanske...
Jag har säkert gått emot mig själv trehundra gånger om någonstans i detta och med all säkerthet så sitter nån och tycker att jag är dubbelmoral och så må väl vara.
Men jag skulle vilja vara denna tanke trogen.
Trots allt så är man inte mer än människa och felar ständigt.

Vill även tillägga att jag verkligen beundrar eldsjälar som verkligen KAN tycka att allt som "den och den" skrivit eller framfört är dåligt och så länge "denna" rört vid verket så är det fint och lagligt att ta till sig.
Det måste verkligen vara svårt och krävas ett stort engagemang och jag förstår inte hur man inte kan lyckas att falla dit nångång per år...

Stort svammel, men det kommer från ett bra ställe och menas väl.