Här kommer avhandlingen.
Salem Al Fakir -
Hade inte några stora förhoppningar här.
Förra plattan var bra, men den senaste hade jag inte hört och hade enligt mig inte gjort så mycket väsen av sig.
Just därför blev jag extra glad att se en artist som levererade och var vid liv.
Han kämpade mot diverse ljudproblem, men det var sånt man glömde bort titt som tätt efter som han tog med sig sin energi och lättsamhet upp på scenen och bevisade att han är en artist av rang.
Det var inte fantastiskt och lyriskt, men det var bra nog för att man skulle vilja stå kvar och bli nyfiken.
Man blev varm (eller var det fortfarande för att solen lyste lite?) och glad och han kunde inte inlett festivalkvällen på ett bättre sätt...
Erik Hassle -
Det är väl jag och tusen små flickor som varit in killens myspace sen han började.
Singeln "Hurtful" var jag inte speciellt imponerad av första gången jag hörde den, men det skrevs en del om honom och mediernas makt fick mig att bli nyfiken på mera.
Nu vet jag inte om det är just livespelningar i sig som gör det, men jag tyckte faktiskt att singeln här i sitt forum funkade riktigt bra.
Det märks att killen fortfarande är grön på sina ställen och att han gärna hade stått och spelat med Suede eller liknade posörband, men materialet var tilltalande från där jag stod.
Inte unikt eller nyskapande, men jag siar om att han kommer nog inte att försvinna imorrn direkt.
Däremot vet jag inte om han riktigt fyllde scenen på det sättet som krävs, men godkänt - absolut.
Tiger Lou -
Nu har jag sett dessa gentlemän ett antal gånger och senaste gången lämnade mig så fylld av känslor att det är orättvist att försöka jämföra detta med varandra.
Jag hann på riktigt bli lite ledsen i den första låten.
På ljudstrulet.
På nonchalanta ungdomar.
På kylan.
Inget av det bidrog till en makalös upplevelse.
Sen är jag ett större fan av de mörkare patierna av hans karriär (läs de två senaste plattorna) och här hade han slängt in lite för mycket av de tidigare grejorna.
Ibland tyckte jag även att låtarna gick lite långsamt.
Gunget som plattorna ger återgavs inte live när man tog ner tempot en aning.
Trots det så fick jag ett sug i magen när de första tonerna av "The Loyal" ljöd ut över publiken.
Ibland händer det bara.
Att man tilltalas så mycket att det infinner sig en känsla så överväldigande att man bara vill vika ihop sig och grina.
Det är inte många som lyckas, men detta är ett av få band som verkligen gör det på sina ställen.
Sen kan killarna verkligen sin grej när det kommer till rock.
Dom öser på sina ställen och jag känner att jag ler av ren lycka.
Jag vet vad dom går för och dessa herrar har gett mig så många bra livekonserter att jag vet att dom kan.
Och dom försökte verkligen.
Det lämnade mig inte oberörd, men inte heller euforisk.
Tyvärr så är jag bortskämd med att få lite mer av Tiger Lou på scenen.
Jag vet inte om det är en bortförklaring eller ett försök till ursäkt, men jag vet även att grabbarna var lite stressade och skulle skynda vidare till nästa gig i Arvika.
Ta revanchen där.
Glöm fjortisfyllan och de glesa pubikhavet och ge allt därborta en sista gång från mig.
Tomas Ledin -
Det går inte.
Jag kan inte ta en man som vickar på höfterna som en sämre version av min pappa på allvar.
Min pappa har problem med både ryggen och knäna, vad är din ursäkt?
Han gjorde sitt jobb.
Dom som gillade det tyckte säkert att det var det bästa dom sett sen Beach Boys hamnade i rullstol.
Jag tycker personligen att musik ska gå framåt och utvecklas.
Vet inte riktigt om den gör det med orden "Vad gör du nu förtiden? Varför hör du aldrig av dig?"
Bullet -
Scenen franför mig var som ett tomt oskrivet blad.
Jag hade ingenting att gå på.
Jag hade hört fem sekunder av en låt.
Jag visste att sångaren lär som Angus i AC/DC.
Jag visste bara inte att det kunde bli SÅ bra.
Har aldrig varit ett stort fan av hårdrock.
Inte heller försökt sätta mig in i det.
Därför var det extra kul att bli hänförd av ett hårdrockande gäng som mellan låtarna lyckades att vara genuint trevliga och "goa gubbar".
Dessutom så lät det riktigt bra och det var nog tack vare att dom tog tid på sig med att kolla ljudet på den tidigare så problemfyllda scenen.
Det kunde kanske bli lite klichéaktigt på sina ställen men gör man det men glimten i ögat så skadar det ingen.
Snarare tvärtom.
Får jag chansen att se dessa igen så skulle jag absolut ta den.
Sahara Hotnights -
Man vet aldrig riktigt vad man ska vänta sig av Sahara Hotnights, men deras känsla har alltid varit lite obrydd och.. dryg?
Vi möttes av vajande vita påfågelfjädrar på scenen, men en backdrop av en albinopåfågel.
Fint.
Tjejerna kommer in.
Har alltid beundrat dom för sin tuffa attityd som i deras huvud försvarar det faktum att det är tjejer som spelar rock och som alla band med tjejer har fått försvara sig mot genom tiderna, oförtjänligt nog.
Det ska naturligtvis inte vara så.
Det ska inte spela någon roll.
(jag vet, konstigt att jag ens tar upp ämnet tjejer-som-spelar-rock...)
Däremot så lyser det ibland igenom hos dessa töser.
"Hej, vi är tuffa och förtjänar detta och våga inte säga något annat"
Ta det lugnt.
Ni har alltid varit bra och förtjänat detta och många fler med er.
Ni behöver inte försvara er längre.
Men dom har aldrig droppat garden.
Förmodligen därför som hela spelningen känns lite själlös.
Dom släpper inte in publiken på det sätt som dom skulle kunna göra.
Låtarna rivs av med lagom portion kaxighet och lagom portion rock'n'roll & jävaranamma-mentalitet.
Däremot helt utan själ.
Nästan lite omänskligt.
Det är bra, men jag får hela tiden känslan att stå lite utanför och titta in.
Make sense?
Vissa verkar älska det utan att tänka efter.
Allt ät tight och välspelat.
Hitsen sitter där dom ska.
Proffsigt, javisst.
Upplevelse? Tål att diskuteras.
Drar mig till minnes den kvällen på en klubb i Sthlm när jag ramlar fram till någon av dom och väser fram något spydigt som uppfattas helt fel i deras öron.
Var förmodligen menat som en komplimang, men kom fram lite för ironiskt.
Tror iofs inte en sekund på att dom kommer ihåg en full och finnig yngling som starfuckade sig igenom en releasefest och trodde att han var häftig, men det känns som att det är såna grejer som har satt standarden...
(I skrivande stund kommer jag på exakt var det var jag sa.... Det tåls inte att skrivas ner på internet. Skrattar gott åt det i min ensamhet istället. Det var ingen komplimang...)
Men det är över nu.
Ni ÄR bra.
Släpp in oss.
Vi vill tycka om er, ni gör det bara lite svårt...
Ungefär här tar det slut.
Vi är frusna och kalla och vill bara in i bilen och slå på värmen.
Nån har glömt att tala om för Skellefteå att det är sommar och att sommarkvällar ska vara ljumna och vackra.
Hela kvällen lämnar trots allt ett sug efter mera.
Längtar efter Trästocks, I Are Droid, Veronica Maggio, Noise Conspiracy, David Sandström och den stundande Placebo-konserten i November.
Lite mer påpälsad bara och kanske en aning mer öl och upplevelser...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar