The trasdockor of today

I helgen var det galej.
Inte vilket galej som helst utan en god väns 30:e födelsedagsfest.
Det var mycket trevligt och man fick många nya minnen och bekantskaper.
Sen gick vi vidare på uteställe.
Jag var semi-nykter (nåja...) eftersom jag återigen fått den goda uppgiften att jobba dagen efter.
Det är där, vid räcket på sidan om dansgolvet, som jag får uppenbarelsen att tjejer ser ut som trasdockor när dom dansar.
Dom slänger med håret och åmar sig framochtillbaka.
Jag vet att jag kastar sten i glashus, men det blir så uppenbart när David Guetta och hans entourage vrålar "säxy bisch, yääh" samtidigt som damerna gnider sig upp och ner längs männens ben.
Det får mig att undra: har vi verkligen inte kommit längre än såhär?
Hjärnhalvorna utkämpar ett världskrig samtidigt som jag skriver detta, eftersom att jag är en förespråkare av pro-antipretto när man går ut på lokal.
Man kan lika gärna lämna in sin musiksmak med jackan i garderoben för man kommer sannerligen inte att behöva det inne på dansgolvet, men man behöver väl inte lämna förståndet i innerfickan också?
Det är väl egentligen ingenting att hänga upp sig på.
Värre saker sker dagligen, men det fick mig bara att undra...
Hur bra en låt än är i det stadiumet av fyllerus man befinner sig i så vart drar man gränsen och visar sin ståndpunkt.
Jag har alltid försökt att ta några stora kliv åt sidan när t.ex. "Boten Anna" spelas bara för att jag må ha noll prettospröt ute när jag är på dansgolvet, men där går det bara inte att sluta låtsas längre.
Så, återigen, vart går gränsen mellan "jag vill bara ha roligt när jag går ut" och "såna texter går det inte att försvara".
Jag undrar fortfarande.

När vi ändå är inne på ämnet "sten-i-glashus" så hade jag en till uppenbarelse dagen efter.
Träffade på en varelse som bejakade sig själv.
En person som "var sig själv och minsann inte tänkte be om ursäkt för det"
Även här började ett frö gro i huvudet.
När är det dags att inse att man kanske borde lätta på trycket lite?
Om man går in med inställningen att "jag måste försvara mig genom att vara FÖRmycket och bete mig illa mot andra" så kan jag inte låta bli att undra vart det riktiga problemet sitter?
Är man verkligen så osäker att man måste bita ifrån i varje mening och låtsas vara liiite mer än alla andra när man andra sekunden gör en gest som visar att man egentligen bara vill vara snäll med sina medmänniskor?
Jag kan även inte låta bli att undra varför jag själv måste döma ut dessa människor efter... ska vi säga... en millisekund?
För det gör jag - och med glädje.
Varför kan jag inte vara den större personen och acceptera?
Kanske för att det inte ligger i min natur att få dömande blickar i min tur?
Kanske för att jag aldrig riktigt förstått konceptet med att agera ut sina svagheter?
Nä, jag kommer nog alltid att undra, och döma, och sen komma på mig själv försent.
Men det är väl så det är i näringskedjan...

(klurig övergång)

...och appropå näringskedjan.
Jag gillar hamburgare.
Jag gillar dom lite förmycket.
I den utsträckningen att jag gärna glufsar i min en till lunch då och då.
Så var fallet även i måndags då ja, i brist på matlåda i kylen, traskar in på en av stans två hambugerhak (i stadskärnan iaf...)
Jag beställer, betalar och går hem för att avnjuta min VÄL behövda matrast med sambon och kissarna.
En tugga senare biter jag i något hårt och sedan en gång till.
Lirkar till min förvåning ut, inte en utan TVÅ bitar, tunn svart ståltråd ur käften.
Bli förvånad minst sagt.
Blir samtidigt lite rädd och hypokondrisk och ganska arg.
Packar ihop burgaren för att gå tillbaka och berätta för föreståndaren vad som skett.
Jag tror ju i mitt stilla sinne at detta ska emottagas på ungefär samma sätt som det togs emot i mitt huvud minuterna innan, men icke.
Ett "ojdå" är allt jag får tillsvar.
Jo, och ett "det var ju inte bra"
INTE BRA?
TACKA FAAAN FÖR ATT DET INTE ÄR BRA!
Jag skulle i det läget gillat ett "förlåt" eller "ursäkta"
Jag skulle även gillat någon slags kompensation.
Jag fick ny mat.
Grillmästaren var inte helt nöjd med att ge ut ett HELT nytt mål, men fann sig troligen inte i någon sits där han kunde kompromissa utan gav mig, motvilligt, ett helt nytt mål (med fel dressing dessutom...)
Behöver jag säga att jag inte riktigt var sugen på att äta upp det?
Satt och idisslade varje tugga noga och inbillade mig att jag redan perforerat magsäcken med hjälp av alla ståltrådar jag slafsat i mig.
Det är ungefär som den gången min chef såg en förståndshandikappad dreggla i buffén på en lunchresurang i stan.
Man tappar liksom lusten att äta för ett tag framöver.
Jag funderade ett tag att "rasa" i tidningen och dokumenterade därför händelsen.
Jag återfick mitt normala mentala tilstånd och insåg att jag förmodligen bara skulle se dummare ut i tidningen än självaste restaurangen så jag rasar här istället...
Låt er väl smaka:


ett stycke ståltrådar - vanligt förekommande i hamburgare

Jag tror att jag skakar av mig det och sprider min historia istället.
Har jag tur så kanske jag blir en "urban legend"
Om så är fallet så vill jag, i berättelsen, dö coolt av hål i magsäcken så dom lär sig en läxa.

Avslutar med att bjuda på lite nya sköna prettolösa golvhits.
Med texter som ingen riskerar att bli upprörd av (inte vid första anblicken iaf) och som jag gärna umgås med er till på dansgolvet.