Gud vad du åker skidor bra. Not.

Fy faan, så hurtig jag är.
Mitt nya liv består av vita, snötäckta vidder på en vallad planka, and I like it.
Eller ja, vallad är väl att ta i.
Jag är ständigt rädd att den ska rasa ihop av ålder, men får då en ypperlig ursäkt till min tveksamma åkning.
"Asså, de e brädan, serru..."
Fortsätter det i den här takten kommer jag att ha ben som trädstammar innan säsongen är över.
Bäst att motarbeta min hälsa genom lite lasagne och folköl, annars kommer jag säkert att då i en hjärtinfarkt, bara för ironin i det hela...

Kan dock inte sluta störa mig på att man blir piskad av små knattar som lever rövare i backen.
Dom studsar ju fram och tillbaka som små gummisnoddar i pisterna.
En gnutta rädsla skulle ju inte skada i de små liven, eller är det just det de skulle?
Eller öfversittare som ska tränga sig i liftkön.
Fick iofs personlig upprättelse när en sådan även ramlade i liften framför mig.
Karma, grabben. Karma.

Kåbban och Dundret avklarade.
Nästa helg då?