OM KAPPOR OCH VINDAR

Det är så lustigt.
När sommaren gick mot sitt slut, så stod jag förmodligen först i ledet som basunerade "Mer SNÖ åt folket!"
Jag var tämligen ensam också.
Ja, det var väl nån som ropade ett svagt "hejja" i bakrunden, men jag blev snabbt nedröstad på det där sociala forumet, ni vet.
Missförstå mig rätt.
Jag gillar sommar.
Jag älskar hösten, med att mysigt som tillkommer.
Hell, jag gillar till och med mörkret som följer med.
Men mest av allt för att det betyder att snart kommer snön och jag och min bräda får susa nedför backen igen.
Det är ett av dom bästa stunderna i mitt liv, och ännu bättre är att dom är återkommande.
Inget lyckoskott, utan något jag får göra varje år.
Jag är frälst.

Nu är det 23 November.
Trottoaren är gråsvart.
Gräset är visset, men syns fortfarande.
Varannan jävla status består av orden "ha" och "snö".
Gärna i kombination med ordet "nu".
Ropen har utbytts mot skanderande och jag är inte ensam längre på min sida.
Men mitt där i leden står nu några kappvändare.
Jag känner mig infiltrerad.
Det känns som att vissa är där under falsk identitet.
Dom som för några veckor sedan inte ville ha någonting med snö att göra, vill nu ha gubbar, änglar, kojor, vidder och fan och hans moster.
Allt inklusive snö.
Jag önskar bara att ni kunde bestämma er.
Nej, lagom är aldrig bäst.
Jag vill ha allt eller inget.
Så jag tänker inte glädjas med er när flingorna faller.
Jag tänker fnysa och skrika "VAD VAR DET JAG SA?!?!"
Sen tänker jag vända ryggen till.
Inte slänga runt någon kappa.

Var det bittert nog?