Uppenbarelse

Jag minns det som igår.
Det var en sittande spelning.
I en konsthall.
Med tavlor på väggarna.
Brevid mig satt världens bästa Nominbarn.
Vi hade nog inte riktigt förberett oss på vad som komma skulle.
På Way out west var det skitbra, men jag såg det från ett öltält och på scenen var det fullt blås.
På skivan är det producerat och tillrättalagt.
Detta var något helt annorlunda.
Det lät lite så här i en dryg timma som kändes som tio minuter.



Där och då dog jag och föddes igen.
Om jag skulle kunna välja så skulle jag gärna tillbaka till just den timmen.
Gärna början av den timmen.
Så jag kunde uppleva allt igen.