Inget slår lite svart/vit konst.

En gång i tiden jobbade jag på ett stort och gammalt varuhus i Stockholm.
Jag hade en kollega som inte kunde sluta tjata om en viss artist.
Hon tjatade hål i huvudet på mig.
Till slut fick jag höra underbarnet.
Det var kärlek vid första lyssningen.
Jag fick en skiva också.
Den har snurrat ganska hårt i min cd-spelare.

Egentligen borde jag hata honom.
Det är ett sånt där underbarn som kan spela violin helt perfekt och som säkert var lillgammal också och hans föräldrar trodde kanske att han skulle sitta och spela Måååzart med fina människor på stora scener.

Till hälften rätt, eftersom han nu även är en kreativ gudagåva.
Men dom stora scenerna står han på.
Vilket jävla waste of talent om han spelat i nån orkester.

Jag har äntligen fått se honom live och det var magiskt.
Sjukt jävla magiskt.

Nu har han släppt en ny EP alldeles nyligen och när livet är som det är så är det skönt att ta på sig hörlurarna, titta på videon och drömma sig bort.
Lyd mitt råd.
Gör det.
Det är skönt.
Mörkt.
Vackert.
Befriande.
Jag tror jag ska påbörja mitt nomadliv ganska omgående.