Hej. Jag lever.

Tillbaka till omvärlden.
Festivalspektaklet är över, rätt låt vann, bla bla bla.

Jag kommit till den insikten att jag är fruktansvärt enspårig av mig.
I flera veckor har mitt liv bestått av jobb, musiknördande av den skämmiga sorten som man inte får tala om och snowboardåkning.
Bloggande ingår inte i mina livsuppehållande aktiviteter.

Nu eliminerar vi ett av de tre och nu vill jag bara åka.
Åka, åka, åka.

Börjar inse att påsken är hotad och att jag eventuellt blir hemma om det inte sker ett mirakel och jag kommer på riktigt bli psykiskt sjuk om det ska vara fint väder och jag måste typ "gå på stan" eller nåt annat istället för att ha mina vita vidder framför mig.
Undrar om jag ska tvångssälja allt jag har och bosätta mig i en fjällstuga?
I Norge.

Alla andra längtar till takdropp och jag får panik för att det snart är slut.
Alla andra ser grönt gräs krypa fram och jag ser bara grus och asfalt och vet att det finns en annan, bättre, värld.
Jag tror inte det är mig det är fel på.
Det är alla andra som inte insett vad frihet är.