Borta bra och borta bäst?

Jag kommer på mig själv med att längta bort.
Jag brukar inte vara så här, men när jag ser att snön har omvandlats till vatten när det kommer ner från skyn så blir jag uppriktigt ledsen.
Därför att jag inte hunnit med en riktig fjällsemester och vet att det snart kommer vara försent.
Jag vill vara i mitt paradis en vecka minst.
Smutta öl vid foten av berget och äta dyra burgare i mitten av backen.
Det kommer inte hinnas med i år.
Ja, jag vet att jag tjatar, men jag vill så gärna få en massiv dos av det där som jag trivs allra mest i.
Ändå har jag nog rekord i att åka skytteltrafik mellan Luleå och Jokkmokk i år.
Trots det så vill jag ha mer.
Jag kom väldigt nära en helg i Finland, men jag ville att det skulle vara längre.
Sen börjar jag längta bort rent allmänt.
Typ en strand i Thailand kanske?
På en solstol med en fruktig drink i handen.
Eller kanske en solig promenad i en europeisk stad som slutar på en uteservering och en massa intryck rikare.
Betyder detta nu att jag håller på att kapitulera?

Jag längtar till mycket annat också.
Man ska nog kalla det att jag vill mycket.
Jag vill veta hur det blir till hösten.
Jag vill veta vad framtiden har planerat för mig.
Jag vill ha lite nya kläder som jag tittat ut.
Jag vill ha ro att sätta mig ner med gitarren.
Jag vill ha nya intryck på nya äventyr.
Jag vill ha en ny lägenhet.
Jag vill släpa runt i lägenheten och dagdrömma.
Jag vill ha allt utom vardag.
Jag ogillar vardag men finner mig i att finna mig i det.
Man får finna sig i mycket och det är nog det som gör utflykterna så mycket mer exotiska.
Oavsett om det är ett fjäll, en strand eller bara en helg i storstan.
Jag tror att det är nyttigt att längta.
Utan längtan så har man ingenting.
Man blir nog aldrig nöjd.
Det är nog nyttigt att aldrig bli nöjd.