Helger som tar död på mig...

I helgen for det galenskaper genom huvudet igen.
Efter att ha partajat med jobbet lite så avvek jag till en födelsedagsfest.
Trevlig fest.
Trevliga småtimmar.
Tills vi tyckte att poledancing var en briljant idé.
Vi var "jätteduktiga" och utklassade säkert självaste Brittan där och då.
När klockan började ropa godmorgon så var jag lyrisk och skulle monera in en i mitt eget vardagsrum.
Dagen efter funderade jag mest på hur jag måste ha sett ut och tog hand om ett par blåsor som hade vuxit fram på handen...
Idag kom det riktiga straffet.
Hela min kropp värker och jag känner mig som 145 år gammal.
Målet är att överleva just nu.
Jag är osäker om inte armarna hinner falla av innan dess...
Det gör ont att ens skriva ner detta och jag tar varje chans till att stötta mig på möbler på vägen till och från soffan.
Jag är numer lite tveksam till min nya träningsform...
Den enda förklaringen till lugn och ro som jag kan komma på är att ryggen är bruten och jag måste av barnhärtighetsskäl avlivas...
Tanken är inte så främmande längre...