Storstad

Kent - Annexet - 100226

Jag kommer på mig själv, när vi går mot Annexet att jag inte har några förväntningar alls.
Ett av Sveriges största popband som briljerar med varje alster dom släpper ifrån sig och ändå så har jag ingen aning om vad jag ska vänta mig av dom.
Frågan kommer upp om jag ens sett dom live tidigare?
Ifall jag nu har det så borde det vara ett ganska bra tecken på att det inte var speciellt minnesvärt och även det faktum att dom ska vara ett av Sveriges bästa liveband präglar fortfarande inte mina förväntningar.
Där för blir jag ganska positivt överraskad rätt snabbt.
Öppningen "Taxmannen" kunde inte varit bättre och vid tredje låten "Vinternoll2" (som f.ö. är en av mina favoritlåtar) så blir jag på riktigt tårögd.
Inte för att jag är rörd utav låten, utan för att dom förmedlar något som skulle kunna beskrivas som pop-perfektion.
Jag slås av en lätt avundsjuka av att det inte är jag som står där.
Att det inte är jag som skrivit dessa stycken pärlor och att det inte är jag som får förmedla detta, och jag antar att det är lite grejen med rockband och idoler.
Att man ska ryckas med och önska att det är en själv.
Det är väl så man får folk intresserade, att man ser upp till folk, gissar jag.
Kent är verkligen (hehe...) ett perfekt popband.
Dom har låtarna, scennärvaron, attityden och imagen, samt sin breda publik.
Det ser man inte minst på alla kärlekspar som står och gungar i takt med armarna om varandra.
Själv står jag med ett signalhorn i örat.
Signalhornet är min vän som ser sina idoler för 7:e gången och att se dessa herrar med ett hardcoe-fan vid sin sida förhöjer bara stämningen ytterligare, för jag blir glad för hennes skull också.
Jag kommer strax på att jag gillat Kent lite på avstånd.
Alla plattor har varit underbara och välskrivna, men jag har aldrig låtit det krypa in under skinnet på mig...
Det är inte mediokert, utan mer lite... Svensson kanske?
Man har liksom inte tagit sig tid att undersöka dom närmare, utan dom har bara liksom funnits där.
Kanske är det därför dom aldrig slagit stort utomlands?
Det borde vara nästa naturliga steg, för vilka mer kan fylla Annexet tre dagar i rad?
Och kvalitén finns där.
Det märks.
Men min attityd har absolut förändrats.
Låtarna får en helt annan mening när dom står på en scen framför mig, vilket är helt i sin ordning.
Dock är jag smått uttråkad efter 40 min.
Mittenpartiet tappar fart och kanske är mer för de riktigt inbitna fansen, men det tar inte länge innan det tar fart igen, och det gör det med bravur.
När dom blåser liv i poppärlorna från förr så förvandlas Annexet till en levande och kokande klubb.
"Dom andra" får en ny kostym och är ensam väl värd pengarna för konsertbiljetten.
Trycket över bröstet kommer snabbt tillbaka och jag finner mig själv i en njutbar sinnesstämning.
Dom gör verkligen skäl för namnet och möts inte sent av ett öronbedövande jubel när dom går av scenen.
Tre extranummer bjuder dom på, som jag mer skulle beskriva som det Kent man känner igen från de tidigare skivorna även om det inte är helt daterade låtar.
Snarare tvärtom.
Det klassiska slutet med "747" är bortplockat och den har fått ge plats för "Mannen i den vita hatten" och med sluttonerna så skjuts det ut miljarder av röda små pappersvalor.
Effektfullt i sin ära och den stunden är riktigt bra.
Det känns som att dom verkligen ansträngt sig för att bjuda på en scenshow som heter duga.
Kent avslutar och har övertygat mig.
Det är ett av Sveriges största och bästa band.
Dessutom är dom oklanderligt klädda och får mig sugen på ett par skinnbyxor.

Annars då?
Jo, annars är jag fattig efter en helg med många klädfynd (faktiskt väldigt inspirerad av herrarna jag just sett på scen), GOD mat och många bjudrundor.
Kläderna är jag exeptionellt nöjd med.
En tröja från Pour Homme, en dubbelknäppt kort trenchcoat från Zara, en oversizead t-shirt från H&M och (håll i hatten) en stickad transparent tröja från Gina Tricot senare och stilb(r)ytet är på god väg.
Nu är det dags att våga lite mera och strunta i vad andra tycker.
Jag ska fan i mig bli ett levande moderepotage (med en nypa salt förstås)
Har även ätit en av de möraste köttbitar jag någonsin haft i min mun på Texas Longhorn och smakat nya smaker på East.
Sen kan man antingen gräma sig och vältra sig i ångest över hur stålarna har runnit ut från kontot eller bara se det som en stor investering i nya minnen.
Jag väljer det senare, även om det betyder att jag får leva på luft och lite nudlar...

Fast borta bra i all ära, men hemma är fan bäst.
Jag har landat tryggt i soffan, lutar mig tillbaka och lever.
Det är skönt att leva.