Jag är så jävla före...

Insåg just.
Musikskribenterna har börjat jämföra dagens artister med Mauro och Orup i positiv bemärkelse.
Varför?
När blev Mauro och Orup creddiga igen?
När blev 90talet vintage?

jag hör likheterna.
Speciellt när Monty lånar friskt i "En till Sarah" så kan man inte låta bli att hajja till.
(Det är f.ö. omöjligt att youtuba Monty, för det enda som kommer upp är en viss Monty Python...)

Jag inser och blir irriterad.
Det var inte längesen som man blev halshuggen om man outade sin kärlek till Mauro, eller Uno eller annan valfri svensk popgubbe.
(Nu råkar jag ogilla Orup, och hamnar väl på någon svart lista för det idag...)

Men min fråga är: när samlades det hemliga creddsällskapet och bestämde sig för att dessa herrar har plockats bort från blockeringen?
Var det när Markus Krunegård gjorde en låt med Mauro?
Var det när Robyn plockade upp Dr Alban på scenen på WOW-09?
Eller var det när Orup skrev Lenas bidrag till Melodifestivalen?
För det är det banne mig ingen som nämner med glädje?

Gud så patetiskt.
Det är helt orimligt att nån ska bestämma när det ska vara ok för mig att ha framme mina Mauro-skivor, utan att skämmas.
Jag kommer aldrig att be om ursäkt.

Däremot så är det upplyftande att artisterna lever på en annan nivå och vågar låna och inspireras och i slutänden ger blanka fan i vad Per Bjurman gillar idag.
Det är frihet.

Trots det så är det omöjligt att råka gilla det som lyfts fram.
Att jag sitter och lyssnar på samma saker som ligger på listorna är bara för att det lyfts fram och är lättillgängligt, men det betyder inte att jag glömt allt det andra.

Vad jag däremot ogillar är att det bara är samma människor som snurrar runt i olika konstelationer.
Ibland så kan man skilja på det, och ibland så undrar man varför det var nödvändigt att kalla sig nånting annat för att släppa en förlängning av det gamla.

Ex 1: Oskar Linnros började i Snook, traskade vidare via Maskinen och hittade tillslut ett nygammalt hem i sin Veronica Maggio-inspirerande solodebut.
Helt i sin ordning eftersom det trots allt var han som producerade och hittade soundet.
Lite trist eftersom det för gemene man låter som en efterapning.

Ex 2: Tough Alliance var lite nya och roliga när dom kom som en frisk fläkt.
Nu har Eric från ovan nämnda grupp gått vidare och bildat ceo som låter - exakt likadant.

Ex 3: Alla vet väl vem Hästpojken är? Mycket bra pop på svenska. Småtrist bara eftersom det är det gamla bandet Bad Cash Quartet fast på svenska.

Jag kan fortsätta i oänlighet, men poängen är väl - släpp fram lite nya förmågor som kan komma med nya idéer och kan förnya lite.


Lämnar efter mig en liten gåva i form av en lista med lite nya (nåja) skivor som snurrar friskt nu.
Det är hippt, älskat, creddigt och jag kunde inte bry mig mindre, för det är trots allt musik

Later Gater