Rörd - som i betagen.

Kräftorna har invaderat och tagit bort en bit av min familj.
Jag är glad att jag hann säga adjö.
Jag är mindre glad att jag överhuvudtaget skulle behöva tänka att det var det jag gjorde.

Ibland känns allt mekaniskt.
Som att man gör saker som man ska för att man bör.
Jag är oftast tvärtom.
Även denna gång.
Jag är glad att jag gjorde det.
Jag är mindre glad att jag behövde göra det.

Några dagar senare och det var dags att hålla skenet uppe.
Det visade sig att det inte var nödvändigt, för det finns en historia att hämta i alla runt omkring.
Inte alltid för rätt orsaker, men ändå.
Det binder oss samman och ur något dåligt så kommer det tillslut något bra.
Det kanske är en klen tröst i det stora hela, men ändå en tröst av helt fel anledningar.

Do I make any sense at all?

Vi unnade oss hursom detta:

Det var magiskt och fint och vi dansade som om att vi var någon annanstans.
Att glömma bort ett tag är inte att låta bli att hedra.
Det är snarare att hylla livet.

Läs mera hos mitt Nominbarn