Den konstnärliga jojon

I skivbranschen finns det ett väl myntat begrepp:
Den "mästerliga" debuten och den "svåra" uppföljaren.
Det kan säkert stämma in på många musikers släpp, men jag vågar nog säga att jag har en annan teori.
Eller inte teori riktigt utan en slags formel som oftast stämmer in på det jag uppskattar i musikväg...

Först kommer en riktigt bra debut.
Här är musikerna riktiga newbies och går in i studion för första gången för att göra en riktigt bra skiva av deras recept på framgång och äkta musik.
Dom är hungriga och fulla av skapande och vill gärna trycka in så mycket som möjligt i dessa låtar och när studio världen öppnas för deras ögon så vill dom testa allt, och gärna lite till.
Detta resulterar oftast i en hyfsat bra (nästan toppen) debutplatta som banar väg och är nyskapande och känns just; hungrig men som ibland kan kännas spretig eftersom dom inte riktigt vetat vilket ben dom vill stå på och vill gärna testa det mesta, men det är ändå här man oftast faller pladask för just denna grupp

Sen kommer uppföljaren.
Nu har gruppen "mognat" i sina beslut.
Dom har begrundat vad som funkat bra och vad som funkat mindre bra, och testat av och känt efter och vet nu ungefär hur dom vill ha det.
Det är inte lika hungrigt men det är förbannat mer medvetet.
En del skulle kanske kalla det polerat, men jag skulle nog bara vilja säga att det är mer genomtänkt.
Detta är, enligt mig, nästan alltid den allra bästa plattan.
Visst, förväntningarna är höga, men oftast så tar dom med själen från den första och tvättar till den och rengör den tills det låter perfekt.
Inte tråkigt perfekt, utan bara utan alla onödiga skruvar och muttrar.
Ungefär här vill jag gifta mig med dom.

Enligt mig är det här det svåra börjar.
Inte vid den andra, då bandet fortfarande är hungriga och inte tröttnat utan nu börjar allvaret.
Lite som att man tänkt att, "Jaha, då var det dags igen..." och går in i en studio och för första gången går in för att vara nyskapande.
Fast det är nu det kan gå riktigt åt pipsvängen.
Antingen så har dom fortfarande inte ledsnat och då förskjuts bara processen till platta nr 4 eller så ska dom börja "exprimentera" och "göra som dom vill".
Detta resulterar oftast i en flummig och virrig skiva, men som ändå, i vissa fall, kan bana väg för helt nya metoder och uttryck, så det behöver inte vara dåligt för det, men man kan nog finna sig själv i att bryta en bana och svänga åt vänster istället för att passera raktfram i vägskälet.

Ska även här passa på att inflika att det behöver inte vara exakt så här, men jag tror att de flesta band, som får äran att bli internationella och spela in en rad skivor, ändå går igenom den här fasen.
"Debuten" behöver inte vara en debut på riktigt, men jag antar att ni fattar hur jag menar här...

Efter 3 kommer som vanligt 4 (om man inte lagt av eller tagit livet av sig någonstans här...) och på nr 4 brukar drogerna börja märkas.
Det är tröttsamt och slitigt och oinspirerande.
Gärna med en elektronisk underton eftersom att man nu vill prova något nytt och i huvudet är redo att svänga av fast man redan gjort det och kört en bra bit på den icke underhållda grusvägen redan.
Lite som att vara ute på djupt vatten...
Det brukar oftast straffa sig själv och efter en liten snabb turné med aldellens för mycket flickor (eller pojkar) och sprit så faller denna i glömska och bandet tar en paus.

Så efter ännu ett tag med mera flickor/pojkar/sprit så börjar nu bandet ha dåligt med pengar och kanske ledsnat på rockmyten, så det är dags att skärpa till sig igen och det är nu det börjar bli fruktansvärt intressant för nu går dom oftast tillbaka till ursprunget, med en massa mer integritet, hunger, vilja och kämpaglöd.
Här brukar band oftast explodera igen (eller implodera om det visar sig att dom inte hade så mycket mer att ge) och visa sig på styva linan.
In i studion med nya ögon och ett fräscht tänk, och man faller genast pladask igen.

Det är därför jag oftast tycker att platta 2 och 5 (i runda slängar) är höjdpunkterna i en artistkarriär och jag ska genast ge skeptikerna lite exempel.
Men det finns även en felmarginal.
Jag kan ju bara utgå från mig själv och när jag upptäckte bandet, så jag refererar till debuten som den plattan som jag upptäckte dom med oftast...

Keane
Ett ganska dåligt första exempel eftersom jag inte lyssnat så intensivt på deras debut, men den var säkert bra.
Tvåan var ju ren magi rakt igenom och den tredja "svåra" plattan ,"Perfect symmetry" har precis landat i min ipod.
Nu finns det två alternativ.
Antingen så förskjuter dom hela formeln och gör en "extratvåa" eller så hoppade dom helt sonika över de flummiga spritochdrog-plattorna (ingen har väl missat att sångaren lade in sig på torken efter genombrottsplattan med tillhörande turné?) och gick rakt in på "tillbakatillurspunget" för denna platta är helt euforiskt underbar rakt igenom.
Nästintill perfekt.
Men som sagt, ett ganska dåligt exempel eftersom dom inte följer formeln.
Det visar sig på nästa platta...

Bästa spår: "Better than this" i jämn kamp med flera andra

Kaiser Chiefs
Nu börjar jag nästan ifrågasätta min egen teori för inte heller här håller man riktigt till mallen, men det beror nog mer för att dom är så förbannat bra och jag tar till felmarginalen.
Dom hade visst släppt en hyllad debut som jag helt har missat (märks det att jag sitter och gör research medans jag skriver?) men deras andra (och min första) var ju förbannat grym.
Deras tredje, "Off with their heads", har (lite väl sent, jag vet) nu börjat snurra hemma hos mig och den låter just sådär fint polerad och rengjord, samtidigt som det är kaxigt, hungrigt och välmenande.
Råkade kalla dom nutides Rolling Stones idag, men gubben var gammal och fattade inte...
Alla tummar upp, men nu faller dom nog in i mallen och jag väntar på en oinspirerad platta nästa gång det är dags.

Bästa spår: "Never miss a beat", för fan så hungrigt det låter och fan så bra det smälter i öronen.

Editors
Debuten.
Jag säger bara DEBUTEN!
Herreminskapare vad den svängde, och därför blir jag ännu gladare när andra plattan "An end has a start" är precis sådär som jag beskriver den.
Vilket även gör den till den bästa.
Den borde arkiveras nånstans där den inte kan förstöras för den borde aldrig glömmas bort.
så nu borde dom vara i studion och jobba och jag läste detta:
"Lead singer Smith has revealed that the band will explore a new direction on their next album, pursuing a new, rawer sound."
Hoppas att det antingen är snorbra och dom ingår i felmarginalen mellan andra och tredje plattan eller att wikipedia ljuger som vanligt.
Ett rått sound kan väl inte bli fel, eller?

Bästa spår: .... nä, det går inte. "Bones", "The racing rats", "Escape the nest", "An end has a start"... det går bara inte.

Fireside
Här har vi ett band som verkligen följer mallen.
Debuten "Fantastic four" var riktigt bra men tvåan "Do not tailgate" är ju nästintill kult.
Den här plattan ÄR min uppväxt.
Nr 3 - "Uomini d'onore" är ju precis så där lagomt obrydd men spelar på en hel del nya strängar och den går bara inte att undvika att tycka om, även om själva låtskrivandet kanske inte var på topp. Produktionen kan aldrig klagas på. Pelle är ett geni i ett par skor.
Sen blev det precis som väntat när fyran "Elite" såg dagens ljus.
Flummigt, smådrogat och med elektriska influenser så seglade den förbi.
Inte obemärkt eftersom att jag gillade denväldigt mycket, men det var ju som sagt Fireside och dom kunde ha samplat sågar och fioler i otakt utan att jag hade brytt mig.
Sen kom pausen och efter det kom femman "Get back" (jag räknar inte med några greatest-plattor nånsin) med den där omissigenkäneliga kämparglöden och busigheten som jag saknat så...
Lite argare, midre sömniga och med en attityd så levererade dom igen.
Vad som kommer efter fem får tiden utvisa...

Bästa spår: "Left Rustle" och "Betrayer", alla kategorier

Britney Spears
Även popikoner kan räknas in i formeln.
(Dock inte pojkband som oftast inte orkar kravla sig upp ur gyttjan av den fjärde,nonchalanta och så naiva "vi-kan-spela-in-vad-vi-vill-för-brudarna-kommer-ändå-att-skrika-sig-hesa"-skivan utan slittras istället och gör comeback ungefär samtidigt som kronofogden står på farstukvisten och knackar på.)
Jag har ändå alltid gillat Britney.
Kanske för att jag älskar bra popmelodier, eller kanske för att hon är lite speciell och har lite jävlarannama i sig.
Hur som haver så slog hon ju rejält med debuten.
Jo, det fanns melodier på den och den fastnade som tuggummi och den sålde så kassorna på Åhlén's brann i kanterna men det var ju ändå med den andra skivan som hon befäste sin storhet genom "Ooops..." och "Stronger"
Sen har vi ju de lågmälda (i siffror mätt) "Britney" och "In the zone" även om just mina favvolåtar av donnan med D, kommer från just dessa så kändes plattorna inte så genomtänkta utan väldigt trötta och ihoprafsade.
Sen hade vi en meltdown och lite partajbilder utan trosor innan hon ställde skåpet rakt ovanpå alla andra popdivor.
Även om hon under "Blackout" fortfarande var lite vinglig och bakis så måste väl ändå nya "Circus" ses som en slags förlängning på just denna underbara, råa... ja, superlativen räcker inte riktigt till för "Blackout" var ett bombnedslag i pophistorien och jag hoppas på att det fortsätter i denna riktning.

Bästa spår: "Gimmie more" och nya "Womanizer" och undantaget "Toxic"

Primal Scream
Har i ärlighetens namn inte följt denna grupp (eller artist, för det är väl Bobbie som bestämmer) i deras resa, men om man ser det lite överlag och inte sätter precisa siffror på plattorna så borde det ju stämma ganska bra in på min formel.
Om man dimper ner och sätter lite stolpar genom karriären så kan vi ju börja nånstans vid singlarna "Loaded", "Higher than the sun", "Rocks" och "Jailbird" då Primal Scream fortfarande hade hjärta och hjärna.
På plattan "Echo dek" så hade han ju helt förlorat hjärnan, även om hjärtat fortsatte pumpa och satte lite liv till det.
Under "XTRMNTR" och "Evil Heat" så kände man en råhet som bubblade under ytan, och även om man ville digga med och slänga upp näven i luften så kändes det ibland tillgjort och tvingat.
Lite som att det gick på räls och det väntades att detta skulle göras, och själv satt man och väntade på att fasen skulle gå över.
Det gjorde den.
Har lyssnat igenom nya "Beautiful future" ett par gånger nu och kan inte sluta förundras över hur ett band bara kan hitta tillbaka till sin själ såhär.
Detta är verkligen den perfekta symbiosen mellan det tidiga, rockiga och det exprimenterande, nerdrogade Primal Scream.
Eller som han själv ska ha sagt i en intervju när han beskrev nya plattan:
"Det är som sockersött tugummi på ytan men om man tittar djupare så finns det en massa rakblad där",.. ja nåt åt det hållet iaf, och det stämmer så bra.
Det är bubbligt och poppigt med otroligt rakbladsvassa kanter.
Det kan inte beskrivas bättre.
Jag önskar nästa att jag hade en formel på hur det fortsätter, men antingen så tar det slut här och han bli trött och tråkig eller så har han återigen hittat glöden.
Det är iaf nuet som gäller och nu är han on fire.

Bästa spår: Dött lopp mellan "Uptown" och "The glory of love"

Tiger Lou
Ok, inte rättvist eftersom han förmodligen inte kan släppa nåt dåligt, men om vi struntar i alla miljarders EP's och sidogrejer han gjort för att hålla inspirationen och själen vid liv så har han hittills följt formeln.
Sen har jag hört en massa rykten viska att han var tvungen att få ur sig den här skivan pga ekonomiskt skivbolagstänk och då är man ju rädd att den ska kännas därefter.
Tvungen och krystad och framskyndad.
Jag hoppas inte, eftersom jag just vid andra plattan "The Loyal" var beredd att falla ner på knä och fria till grabben bara för att få vara en del av hans musik på bästa och närmsta möjliga sätt.
Jag har extrema förhoppningar på nästa platta "A Partial Print" som kommer om knappt två veckor och är egentligen inte speciellt orolig.
Bara lite.

Hoppas min otroligt långsökta poäng gått fram nu, för detta är aldellens för långt för att bara kastas och göras om.
Trycker på "Publicera" istället och lägger sedan bort från hjärnan och in i arkivet.